Domarboken, 4 Kapitlet
Debora. Baraks seger över Sisera.
Siseras död.
1. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, när
Ehud var död.
2. Då sålde HERREN dem i Jabins hand, den kananeiske konungens, som
regerade i Hasor. Hans härhövitsman var Sisera, och denne bodde
i Haroset-Haggoim.
>Jos. 11,10. 1 Sam. 12,9.
3. Och Israels barn ropade till HERREN; ty han hade nio hundra
stridsvagnar av järn, och han förtryckte Israels barn våldsamt i
tjugu år.
4. Men Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var på den tiden
domarinna i Israel.
5. Hon plägade sitta under Deborapalmen, mellan Rama och Betel i
Efraims bergsbygd, och Israels barn drogo ditupp till henne, for
att hon skulle skipa rätt.
6. Hon sände nu och lät kalla till sig Barak, Abinoams son, från
Kedes i Naftali, och sade till honom: »Se, HERREN, Israels Gud,
bjuder: Drag åstad upp på berget Tabor och tag med dig tio tusen
man av Naftali barn och Sebulons barn.
>Hebr. 11,32.
7. Ty jag vill draga Sisera, Jabins härhövitsman, med hans vagnar
och skaror, till dig vid bäcken Kison och giva honom i din
hand.»
8. Barak sade till henne: »Om du går med mig, så går jag, men om du
icke går med mig, så går icke heller jag.»
9. Då svarade hon: »Ja, jag skall gå med dig; dock skall äran då
icke bliva din på den väg du nu går, utan HERREN skall sälja
Sisera i en kvinnas hand.» Så stod Debora upp och gick med Barak
till Kedes.
10. Då bådade Barak upp Sebulon och Naftali till Kedes, och tio
tusen man följde honom ditupp; Debora gick ock ditupp med honom.
11. Men kainéen Heber hade skilt sig från de övriga kainéerna,
Hobabs, Moses svärfaders, barn; och han hade sina tältplatser
ända till terebinten i Saannim vid Kedes.
>4 Mos. 10,29. Dom. 1,16.
12. Och man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade
dragit upp på berget Tabor.
13. Då bådade Sisera upp alla sina stridsvagnar, nio hundra vagnar
av järn, därtill ock allt folk han hade, att draga från
Haroset-Haggoim till bäcken Kison.
14. Men Debora sade till Barak: »Stå upp, ty detta är den dag på
vilken HERREN har givit Sisera i din hand; se, HERREN har dragit
ut framför dig.» Så drog då Barak ned från berget Tabor, och tio
tusen man följde honom.
15. Och HERREN sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och
hela hans här, så att de veko tillbaka för Baraks svärd; och
Sisera steg ned från sin vagn och flydde till fots.
>Ps. 83,10.
16. Och Barak jagade efter vagnarna och hären ända till
Haroset-Haggoim. Och hela Siseras här föll för svärdsegg; icke
en enda kom undan.
17. Men Sisera hade under flykten styrt sina steg till Jaels,
kainéen Hebers hustrus, tält; ty vänskap rådde mellan Jabin,
konungen i Hasor, och kainéen Hebers hus.
18. Då gick Jael ut emot Sisera och sade till honom: »Kom in, min
herre, kom in till mig, frukta intet.» Så gick han då in till
henne i tältet, och hon höljde över honom med ett täcke.
19. Och han sade till henne: »Giv mig litet vatten att dricka, ty
jag är törstig.» Då öppnade hon mjölk- kärlet och gav honom att
dricka och höljde sedan åter över honom.
20. Och han sade till henne: »Ställ dig vid ingången till tältet;
och kommer någon och frågar dig om någon är här, så svara nej.»
21. Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i
sin hand, gick därefter sakta in till honom och slog pluggen
genom tinningen på honom, så att den gick ned i marken. Så
dödades han, där han låg försänkt i tung sömn, medtagen av
trötthet.
>Judit 13,6 f.
22. I samma stund kom Barak jagande efter Sisera; då gick Jael ut
emot honom och sade till honom: »Kom hit, så skall jag visa dig
den man som du söker.» När han då gick in till henne, fick han
se Sisera ligga död där, med tältpluggen genom tinningen.
23. Så lät Gud på den dagen Jabin, konungen i Kanaan, bliva kuvad av
Israels barn.
24. Och Israels barns hand vilade allt tyngre på Jabin, konungen i
Kanaan; och till slut förgjorde de Jabin, konungen i Kanaan.
fredag 20 januari 2017
Domarboken, 4 Kapitlet
Domarboken, 3 Kapitlet
Domarboken, 3 Kapitlet
Otniel, Ehud och Samgar.
1. Dessa voro de folk som HERREN lät bliva kvar, för att genom dem
sätta Israel på prov, alla de israeliter nämligen, som icke
hade varit med om alla krigen i Kanaan
>5 Mos. 7,22.
2. -- allenast på det att dessa Israels barns efterkommande skulle
få vara med om sådana, för att han så skulle lära dem att föra
krig, dock allenast dem som förut icke hade varit med om sådana
--:
3. filistéernas fem hövdingar och alla kananéer och sidonier, samt
de hivéer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget
Baal-Hermon ända dit där vägen går till Hamat.
>Jos. 13,2 f.
4. Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov, för att förnimma om
de ville hörsamma de bud som han hade givit deras fäder.
>5 Mos 8,2 Dom 2,22.
5. Då nu Israels barn bodde: ibland kananéerna, hetiterna,
amoréerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
6. togo de deras döttrar till hustrur åt sig och gåvo sina döttrar
åt deras söner och tjänade deras gudar.
>2 Mos. 23,32 f. 34,16. 5 Mos. 7,3 f.
7. Så gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och glömde
HERREN, sin Gud, och tjänade Baalerna och Aserorna.
8. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i
Kusan-Risataims hand, konungens i Aram-Naharaim; och Israels
barn måste tjäna Kusan-Risataim i åtta år.
9. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland
Israels barn en frälsare uppstå, som frälste dem, nämligen
Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder.
10. HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel, och
när han drog ut till strid, gav HERREN Kusan-Risataim, konungen
i Aram, i hans hand, så att hans hand blev Kusan-Risataim
övermäktig.
11. Och landet hade nu ro i fyrtio år; så dog Otniel, Kenas' son.
>Dom 8,28.
12. Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon, då gav
HERREN Eglon, konungen i Moab, makt över Israel, eftersom de
gjorde vad ont var i HERRENS ögon.
13. Denne förenade med sig Ammons barn och Amalek; sedan tågade han
åstad och slog Israel, varefter de intogo Palmstaden.
14. Och Israels barn måste nu tjäna: Eglon, konungen i Moab, i
aderton år.
15. Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då bland dem
en frälsare uppstå, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt
man. När Israels barn genom honom skulle sända sina skänker till
Eglon, konungen i Moab,
16. gjorde sig Ehud ett tveeggat svärd, en fot långt; och han band
detta under sina kläder vid sin högra länd.
17. Så överlämnade han skänkerna till Eglon, konungen i Moab. Men
Eglon var en mycket fet man.
18. När han nu hade överlämnat skänkerna, lät han folket som hade
burit dem gå sin väg.
19. Men själv vände han tillbaka från Belätesplatsen vid Gilgal och
lät säga: »Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.» När
denne då sade: »Lämnen oss i ro», gingo alla de som stodo
omkring honom ut därifrån.
20. Men sedan Ehud hade kommit in till honom, där han satt i
sommarsalen, som han hade för sig allena, sade Ehud: »Jag har
ett ord från Gud att säga dig.» Då stod han upp från sin stol.
21. Men Ehud räckte ut sin vänstra hand och tog svärdet från sin
högra länd och stötte det i hans buk,
22. så att ock fästet följde med in efter klingan, och klingan
omslöts av fettet, ty han drog icke ut svärdet ur hans
buk. Därefter gick Ehud ut i försalen;
23. och när han hade kommit ditut, i förhallen, stängde han igen
dörrarna till salen efter sig och riglade dem.
24. Sedan, då han hade gått sin väg, kommo Eglons tjänare, och när
de fingo se att dörrarna till salen voro riglade, tänkte de:
»Förvisso har han något avsides bestyr i sin sommarkammare.»
>1 Sam. 24,4.
25. Men sedan de hade väntat länge och väl, och han ändå icke
öppnade dörrarna till salen, togo de nyckeln och öppnade själva,
och se, då låg deras herre död där på golvet.
26. Men Ehud hade flytt undan, medan de dröjde; han hade redan
hunnit förbi Belätesplatsen och flydde sedan undan till Seira.
27. Och så snart han hade kommit hem, lät han stöta i basun Efraims
bergsbygd; då drogo Israels barn ned från bergsbygden med honom
i spetsen för sig.
28. Och han sade till dem: »Följen efter mig, ty HERREN har givit
edra fiender, moabiterna, i eder hand.» Då drogo de efter honom
längre ned och besatte vadställena över Jordan för moabiterna
och läto ingen komma över.
29. Där slogo de då moabiterna, vid pass tio tusen man, allasammans
ansenligt och tappert folk; icke en enda kom undan.
30. Så blev Moab då kuvat under Israels hand. Och landet hade nu ro
i åttio år.
31. Efter honom kom Samgar, Anats son; han slog filistéerna, sex
hundra man, med en oxpik. Också han frälste Israel.
Domarboken, 2 Kapitlet
Domarboken, 2 Kapitlet
Bestraffning av Israels ohörsamhet.
Tillståndet under domartiden.
1. Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade:
»Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land
som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag
skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.
>1 Mos. 15,18. 17,7 f. 5 Mos. 29,14 f.
2. I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I
skolen bryta ned deras altaren.' Men I haven icke velat höra min
röst. Vad haven I gjort! --
>2Mos. 23,32f. 34,12 f. 4 Mos. 33,52 f. 2 Mos. 7,2 f. 12,3.
3. Därför säger jag nu ock: 'Jag vill icke förjaga dem för eder,
utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva
eder till en snara.'»
>5 Mos. 7,16. Jos. 23,13.
4. När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn,
brast folket ut i gråt.
5. Och de gåvo den platsen namnet Bokim[2]; och de offrade där åt
HERREN.
6. Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var
och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.
>Jos. 24,28.
7. Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de
äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett
alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.
>Jos. 24,31.
8. Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra
tio år gammal.
>Jos. 24,29 f.
9. Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i
Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
10. När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina
fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste
av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.
>5 Mos. 31,16.
11. Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade
Baalerna.
>4 Mos.25,3.Dom. 8,33. 2 Kon. 1,2,6.
12. De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur
Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som
bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de
HERREN.
13. Ty när de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna,
>Dom. 10,6 f. 1 Sam. 31,10. 1 Kon. 11,5,33. 2Kon.23,13.
14. upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i
plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i
deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde
stå emot sina fiender.
>Dom. 3,8. 4,2. Ps. 44,13. Jes. 50,1.
15. Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, så att de kommo
i olycka, såsom HERREN hade hotat, och såsom HERREN hade svurit
att det skulle gå dem, och de kommo i stor nöd.
>3 Mos. 26,17, 33. 5 Mos. 28,15 f.
16. Då lät HERREN domare[2] uppstå, som frälste dem ur deras
plundrares hand.
>Dom. 3,9 f., 15.
17. Men de hörde icke heller på sina domare, utan lupo i trolös
avfällighet efter andra gudar och tillbådo dem; de veko med hast
av ifrån den väg som deras fäder hade vandrat, i lydnad för
HERRENS bud, och gjorde icke såsom de.
18. När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med
domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren
levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare,
förbarmade sig HERREN.
>Dom. 10,16.
19. Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till vad
fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter
andra gudar och tjänade och tillbådo dem; de avstodo icke från
sina gärningar och sin hårdnackenhet.
20. Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, så att han sade:
»Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag stadgade
för deras fäder, och icke har velat höra min röst,
21. därför skall icke heller jag hädanefter fördriva för dem en enda
man av de folk som Josua lämnade efter sig, när han dog;
22. ty jag skall med dem sätta Israel på prov, om de vilja hålla
HERRENS väg och vandra därpå, såsom deras fäder hava hållit den,
eller om de icke vilja det.»
>Dom. 3,4.
23. Alltså lät HERREN dessa folk bliva kvar och fördrev dem icke med
hast; han gav dem icke i Josuas hand.
[1] D. ä. de gråtande.
[2] Se Domare i Ordförkl.
Domarboken, 1 Kapitlet
Domarboken, 1 Kapitlet
Israeliternas strider med kananéerna
efter Josuas död.
1. Efter Josuas död frågade Israels barn HERREN och sade: »Vem
bland oss skall först draga upp mot kananéerna och strida mot
dem?»
2. HERREN sade: »Juda skall göra det; se, jag har givit landet i
hans hand.»
3. Då sade Juda till sin broder Simeon: »Drag upp med mig in i min
arvslott, och låt oss strida mot kananéerna, så skall jag sedan
tåga med dig in i din arvslott.» Så tågade då Simeon med honom.
4. När nu Juda drog ditupp, gav HERREN kananéerna och perisséerna i
deras hand, så att de slogo dem vid Besek, tio tusen man.
5. Ty vid Besek träffade de på Adoni-Besek och stridde mot honom och
slogo så kananéerna och perisséerna.
6. Och Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grepo honom
och höggo av honom hans tummar och stortår.
7. Då sade Adoni-Besek: »Sjuttio konungar med avhuggna tummar och
stortår hämtade upp smulorna under mitt bord; efter mina
gärningar har Gud nu vedergällt mig.» Sedan förde de honom till
Jerusalem, och där dog han.
8. Men Juda barn belägrade Jerusalem och intogo det och slogo dess
invånare med svärdsegg; därefter satte de eld på staden.
9. Sedan drogo Juda barn ned för att strida mot de kananéer som
bodde i Bergsbygden, i Sydlandet och i Låglandet.
10. Och Juda tågade åstad mot de kananéer som bodde i Hebron --
vilket fordom hette Kirjat-Arba -- och de slogo Sesai, Ahiman
och Talmai.
11. Därifrån tågade de åstad mot Debirs invånare. Men Debir hette
fordom Kirjat-Sefer.
12. Och Kaleb sade: ȁt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»
13. När då Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder, intog det,
gav han honom sin dotter Aksa till hustru.
14. Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett
stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»
15. Hon sade till honom: »Låt mig få en avskedsskänk; eftersom du
har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du giva mig
vattenkällor.» Då gav Kaleb henne Illitkällorna och
Tatitkällorna.
16. Och kainéens, Moses svärfaders, barn hade dragit upp från
Palmstaden med Juda barn till Juda öken, söder om Arad; de gingo
åstad och bosatte sig bland folket där.
17. Men Juda tågade åstad med sin broder Simeon, och de slogo de
kananéer som bodde i Sefat; och de gåvo staden till spillo; så
fick den namnet Horma[1].
18. Därefter intog Juda Gasa med dess område, Askelon med dess
område och Ekron med dess område.
19. Och HERREN var med Juda, så att de intogo bergsbygden; men de
kunde icke fördriva dem som bodde i dalbygden, därför att dessa
hade stridsvagnar av järn.
20. Och de gåvo Hebron åt Kaleb, såsom Mose hade föreskrivit; och
han fördrev därifrån Anaks tre söner.
21. Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, blevo icke fördrivna av
Benjamins barn; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Benjamins
barn i Jerusalem, såsom de göra ännu dag.
22. Så drogo ock männen av Josefs hus upp till Betel, och HERREN var
med dem.
23. Och männen av Josefs hus läto bespeja Betel, samma stad som
fordom hette Lus.
24. Då fingo deras kunskapare se en man gå ut ur staden, och de sade
till honom: »Visa oss var vi kunna komma in i staden, så vilja
vi sedan göra barmhärtighet med dig.»
25. När han sedan hade visat dem var de kunde komma in i staden,
slog de stadens invånare med svärdsegg; men den mannen och hela
hans släkt läto de gå.
26. Och mannen begav sig till hetiternas land; där byggde han en
stad och gav den namnet Lus, såsom den heter ännu i dag.
27. Men Manasse intog icke Bet-Sean med underlydande orter, ej
heller Taanak med underlydande orter; och ej heller fördrevo de
invånarna i Dor och underlydande orter, ej heller invånarna i
Jibleam och underlydande orter, ej heller invånarna i Megiddo
och underlydande orter, utan kananéerna förmådde hålla sig kvar
där i landet.
28. När sedan israeliterna blevo de starkare, läto de kananéerna
bliva arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.
29. Icke heller fördrev Efraim de kananéer som bodde i Geser, utan
kananéerna bodde kvar bland dem där i Geser.
30. Sebulon fördrev icke invånarna i Kitron och invånarna i Nahalol,
utan kananéerna bodde kvar bland dem, men blevo arbetspliktiga
under dem.
31. Aser fördrev icke invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, ej
heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob.
32. Alltså bodde aseriterna bland kananéerna, landets gamla
inbyggare; ty de fördrevo dem icke.
33. Naftali fördrev icke invånarna i Bet-Semes, ej heller invånarna
i Bet-Anat, utan bodde ibland kananéerna, landets gamla
inbyggare; men invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat blevo
arbetspliktiga åt dem.
34. Men amoréerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, ty de
tillstadde dem icke att komma ned till dalbygden.
35. Och amoréerna förmådde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och
Saalbim; men Josefs barns hand blev tung över dem, så att de
blevo arbetspliktiga under dessa.
36. Och amoréernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från
Sela vidare uppåt.
[1] Se noten till 4 Mos. 21:3.
Josua, 24 Kapitlet
Josua, 24 Kapitlet
Josuas sista tal till folket. Förnyelse
av förbundet. Josuas död. Josefs ben
begravas. Eleasars död.
1. Och Josua församlade alla Israels stammar till Sikem; och han
kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, dess domare
och dess tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud.
2. Och Josua sade till allt folket: »Så säger HERREN, Israels Gud:
På andra sidan floden bodde edra fäder i forna tider; så gjorde
ock Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tjänade där andra
gudar.
3. Men jag hämtade eder fader Abraham från andra sidan floden och
lät honom vandra omkring i hela Kanaans land. Och jag gjorde
hans säd talrik; jag gav honom Isak,
4. och åt Isak gav jag Jakob och Esau. Och jag gav Seirs bergsbygd
till besittning åt Esau; men Jakob och hans söner drogo ned till
Egypten.
5. Sedan sände jag Mose och Aron och hemsökte Egypten med de
gärningar jag där gjorde, och därefter förde jag eder ut.
6. Och när jag förde edra fäder ut ur Egypten och I haden kommit
till havet, förföljde egyptierna edra fäder med vagnar och
ryttare ned i Röda havet.
7. Då ropade de till HERREN, och han satte ett tjockt mörker mellan
eder och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det
övertäckte dem; ja, I sågen med egna ögon vad jag gjorde med
egyptierna. Sedan bodden I i öknen en lång tid.
8. Därefter förde jag eder in i amoréernas land, vilka bodde på
andra sidan Jordan, och de inläto sig i strid med eder; men jag
gav dem i eder hand, så att I intogen deras land, och jag
förgjorde dem för eder.
9. Då uppreste sig Balak, Sippors son, konungen i Moab, och gav sig
i strid med Israel. Och han sände och lät kalla till sig Bileam,
Beors son, för att denne skulle förbanna eder.
10. Men jag ville icke höra på Bileam, utan han måste välsigna eder,
och jag räddade eder ur hans hand.
11. Och när I haden gått över Jordan och kommit till Jeriko, gåvo
sig Jerikos borgare i strid med eder, så och amoréerna,
perisséerna, kananéerna, hetiterna och girgaséerna, hivéerna och
jebuséerna; men jag gav dem i eder hand.
12. Och jag sände getingar framför eder, och genom dessa förjagades
amoréernas två konungar för eder, icke genom ditt svärd eller
din båge.
13. Och jag gav eder ett land varpå du icke hade nedlagt något
arbete, så ock städer som I icke haden byggt, och i dem fingen I
bo; och av vingårdar och olivplanteringar som I icke haden
planterat fingen I äta.
14. Så frukten nu HERREN och tjänen honom ostraffligt och troget;
skaffen bort de gudar som edra fäder tjänade på andra sidan
floden och i Egypten, och tjänen HERREN.
15. Men om det misshagar eder att tjäna HERREN, så utväljen åt eder
i dag vem I viljen tjäna, antingen de gudar som edra fäder
tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som
dyrkas av amoréerna, i vilkas land I själva bon. Men jag och
mitt hus, vi vilja tjäna HERREN.»
16. Då svarade folket och sade: »Bort det, att vi skulle övergiva
HERREN och tjäna andra gudar!
17. Nej, HERREN är vår Gud, han är den som har fört oss och våra
fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som inför våra
ögon har gjort dessa stora under, och bevarat oss på hela den
väg vi hava vandrat och bland alla de folk genom vilkas land vi
hava dragit fram.
18. HERREN har förjagat för oss alla dessa folk, så ock amoréerna som
bodde i landet. Därför vilja vi ock tjäna HERREN; ty an är vår
Gud.»
19. Josua sade till folket: »I kunnen icke tjäna HERREN, ty han är
en helig Gud; han är en nitälskande Gud, han skall icke hava
fördrag med edra överträdelser och synder.
20. Om I övergiven HERREN och tjänen främmande gudar, så skall han
vända sig bort och låta det gå eder illa och förgöra eder, i
stället för att han hittills har låtit det gå eder väl.»
21. Men folket sade till Josua: »Icke så, utan vi vilja tjäna
HERREN.»
22. Då sade Josua till folket: »I ären nu själva vittnen mot eder,
att I haven utvalt HERREN åt eder, för att tjäna honom.» De
svarade: »Ja.»
23. Han sade: »Så skaffen nu bort de främmande gudar som I haven
bland eder, och böjen edra hjärtan till HERREN, Israels Gud.»
24. Folket svarade Josua: »HERREN, vår Gud, vilja vi tjäna, och hans
röst vilja vi höra.»
25. Så slöt då Josua på den dagen ett förbund med folket och
förelade dem lag och rätt i Sikem.
26. Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok. Och han tog en
stor sten och reste den där, under eken som stod vid HERRENS
helgedom.
27. Och Josua sade till allt folket: »Se, denna sten skall vara
vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som HERREN har talat
med oss; den skall vara vittne mot eder, så att I icke förneken
eder Gud.»
28. Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel.
29. En tid härefter dog HERRENS tjänare Josua, Nuns son, ett hundra
tio år gammal.
30. Och man begrov honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i
Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
31. Och Israel tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de
äldste levde, de som voro kvar efter Josua, och som visste av
alla de gärningar HERREN hade gjort för Israel.
32. Och Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten,
begrovo de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av
Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor; Josefs barn
fingo detta till arvedel.
33. Och Eleasar, Arons son, dog, och man begrov honom i hans son
Pinehas' stad, Gibea, som hade blivit denne given i Efraims
bergsbygd.
Josua, 23 Kapitlet
Josua, 23 Kapitlet
Josua förmanar folket.
1. En lång tid härefter, när HERREN hade låtit Israel få ro för
alla dess fiender runt omkring, och då Josua var gammal och
kommen till hög ålder,
2. kallade han till sig hela Israel, dess äldste, dess huvudmän,
dess domare och tillsyningsmän och sade till dem: »Jag är nu
gammal och kommen till hög ålder.
3. Och I haven själva sett allt vad HERREN, eder Gud, gjorde med
alla dessa folk, när I drogen härin, ty HERREN eder Gud, stridde
själv för eder.
4. Se, dessa folk som ännu äro kvar har jag genom lottkastning
fördelat åt eder till arvedel, efter edra stammar, allt ifrån
Jordan intill Stora havet västerut, för att icke nämna alla de
folk jag har utrotat.
5. Och HERREN, eder Gud, skall själv driva dem undan för eder och
förjaga dem för eder, så att I skolen taga deras land i
besittning, såsom HERREN, eder Gud, har lovat eder.
6. Men varen I nu ståndaktiga i att hålla och göra allt vad som är
föreskrivet i Moses lagbok, så att I icke viken av därifrån vare
sig till höger eller till vänster,
7. och icke träden i gemenskap med dessa folk som ännu äro kvar här
jämte eder, ej heller nämnen deras gudars namn eller svärjen vid
dem eller tjänen och tillbedjen dem.
8. Nej, till HERREN, eder Gud, skolen I hålla eder, såsom I haven
gjort ända till denna dag,
9. varför ock HERREN har fördrivit för eder stora och mäktiga folk,
så att ingen har kunnat stå eder emot ända till denna dag.
10. En enda man bland eder jagade tusen framför sig, ty HERREN, eder
Gud, stridde själv för eder, såsom han hade lovat eder.
11. Så haven nu noga akt på eder själva, så att I älsken HERREN,
eder Gud.
12. Ty om I vänden eder bort ifrån honom, och hållen eder till
återstoden av dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder, och
befrynden eder med dem, så att I träden i gemenskap med dem och
de med eder,
13. då mån I förvisso veta att HERREN, eder Gud, icke mer skall
fördriva dessa folk undan för eder, utan de skola bliva eder
till en snara och ett giller och bliva ett gissel för edra sidor
och taggar i edra ögon, till dess I bliven utrotade ur detta
goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.
14. Se, jag går nu all världens väg. Så besinnen då av allt edert
hjärta och av all eder själ att intet har uteblivit av allt det
goda som HERREN, eder Gud, har lovat angående eder; det har allt
gått i fullbordan för eder, intet därav har uteblivit.
15. Men likasom allt det goda som HERREN, eder Gud, lovade eder har
kommit över eder, så skall ock HERREN låta allt det onda komma
över eder, till dess han har förgjort eder ur detta goda land,
som HERREN, eder Gud, har givit eder.
16. Om I nämligen överträden HERRENS, eder Guds, förbund, det som
han har stadgat för eder, och gån åstad och tjänen andra gudar
och tillbedjen dem, så skall HERRENS vrede upptändas mot eder,
och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som han
har givit eder.»
Josua, 22 Kapitlet
Josua, 22 Kapitlet
Altaret vid Jordan.
1. Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena
hälften av Manasse stam
2. och sade till dem: »I haven hållit allt vad HERRENS tjänare Mose
har bjudit eder; I haven ock lyssnat till mina ord, vadhelst jag
har befallt eder.
3. I haven under denna långa tid, ända till denna dag, icke
övergivit edra bröder, och I haven hållit vad HERRENS, eder
Guds, bud har befallt eder hålla.
4. Och nu har HERREN, eder Gud, låtit edra bröder komma till ro,
såsom han lovade dem; så vänden nu om och gån hem till edra
hyddor i det land I haven fått till besittning, det som HERRENS
tjänare Mose har givit eder på andra sidan Jordan.
5. Allenast mån I noga hålla och göra efter de bud och den lag som
HERRENS tjänare Mose har givit eder, så att I älsken HERREN,
eder Gud, och alltid vandren på hans vägar och iakttagen hans
bud och hållen eder till honom och tjänen honom av allt edert
hjärta och av all eder själ.»
6. Och Josua välsignade dem och lät dem gå, och så gingo de hem
till sina hyddor.
7. Ty åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan,
och åt andra hälften hade Josua givit land jämte deras bröder på
andra sidan Jordan, på västra sidan. Då nu Josua lät dem gå hem
till sina hyddor, välsignade han dem
8. och sade till dem: »Vänden tillbaka till edra hyddor med de
stora skatter I haven fått, med boskap i stor myckenhet, med
silver, guld, koppar och järn och kläder i stor myckenhet;
skiften så med edra bröder bytet från edra fiender.»
9. Så vände då Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
stam tillbaka, och gingo bort ifrån de övriga israeliterna, bort
ifrån Silo i Kanaans land, för att begiva sig till Gileads land,
det land de hade fått till besittning, och där de skulle hava
sina besittningar, efter HERRENS befallning genom Mose.
10. När så Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
kommo till stenkretsarna vid Jordan i Kanaans land, byggde de
där ett altare vid Jordan, ett ansenligt altare.
11. Och de övriga israeliterna fingo höra sägas: »Se, Rubens barn
och Gads barn och ena hälften av Manasse stam hava byggt ett
altare mitt emot Kanaans land, i stenkretsarna vid Jordan, på
andra sidan om de övriga israeliternas område.»
12. När Israels barn hörde detta, församlade sig deras hela menighet
i Silo för att draga upp till strid mot dem.
13. Därefter sände Israels barn Pinehas till Rubens barn och Gads
barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, Pinehas,
prästen Eleasars son,
14. och med honom tio hövdingar, en hövding för var stamfamilj inom
Israels alla stammar; var och en av dem var huvudman för sin
familj inom Israels ätter.
15. Och när dessa kommo till Rubens barn och Gads barn och ena
hälften av Manasse stam, i Gileads land, talade de till dem och
sade:
16. »Så säger hela HERRENS menighet: Vad är detta för en otrohet som
I haven begått mot Israels Gud, då I haven vänt eder bort ifrån
HERREN, därigenom att I haven byggt eder ett altare och sålunda
nu satt eder upp mot HERREN?
17. Är det icke nog att vi hava begått missgärningen med Peor, från
vilken vi ännu i dag icke hava blivit renade, och för vilken en
hemsökelse drabbade HERRENS menighet?
18. Viljen I nu ytterligare vända eder bort ifrån HERREN? Om I i dag
sätten eder upp mot HERREN, så skall förvisso i morgon hans
förtörnelse drabba Israels hela menighet.
19. Men om det land I haven fått till besittning tyckes eder vara
orent, så dragen över till det land HERREN har tagit till
besittning, där HERRENS tabernakel har sin plats, och haven edra
besittningar där bland oss. Sätten eder icke upp mot HERREN och
sätten eder icke upp mot oss genom att bygga eder ett altare,
ett annat än HERRENS, vår Guds, altare.
20. När Akan, Seras son, hade trolöst förgripit sig på det
tillspillogivna, kom icke då förtörnelse över Israels hela
menighet, så att han själv icke blev den ende som förgicks genom
den missgärningen?
21. Då svarade Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
stam och talade till huvudmännen för Israels ätter:
22. »Gud, HERREN Gud, ja, Gud, HERREN Gud, han vet det, och Israel
må ock veta det: Sannerligen, om detta har skett i upproriskhet
och otrohet mot HERREN -- du må då i dag undandraga oss din
hjälp! --
23. om vi hava byggt altaret åt oss, därför att vi vilja vända oss
bort ifrån HERREN, och om vi vilja offra därpå brännoffer eller
spisoffer eller frambära tackoffer därpå, då må HERREN själv
utkräva vad vi hava förskyllt.
24. Nej, vi hava sannerligen gjort så av fruktan för vad som kunde
hända, i det att vi tänkte att edra barn i framtiden skulle
kunna säga till våra barn: 'Vad haven I att göra med HERREN,
Israels Gud?
25. HERREN har ju satt Jordan till gräns mellan oss och eder, I
Rubens barn och Gads barn; alltså haven I ingen del i HERREN.'
Och så skulle edra barn kunna hindra våra barn från att frukta
HERREN.
26. Därför sade vi: Må vi gripa oss an och bygga detta altare, men
icke till brännoffer eller till slaktoffer,
27. utan till att vara ett vittne mellan oss och eder, och mellan
bådas efterkommande efter oss, att vi vilja förrätta HERRENS
tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och
tackoffer, så att edra barn i framtiden icke kunna säga till
våra barn: 'I haven ingen del i HERREN.'
28. Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de så säga till oss
och våra efterkommande, då kunna vi svara: 'Sen på den bild av
HERRENS altare, som våra fäder hava gjort, men icke till
brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne
mellan oss och eder.'
29. Bort det, att vi skulle sätta oss upp mot HERREN och nu vända
oss bort ifrån HERREN genom att bygga ett altare till brännoffer
eller till spisoffer eller slaktoffer, ett annat än HERRENS, vår
Guds, altare, som står framför hans tabernakel.»
30. Då nu prästen Pinehas och menighetens hövdingar, nämligen
huvudmännen för Israels ätter, som voro med honom, hörde vad
Rubens barn, Gads barn och Manasse barn talade, behagade det
dem.
31. Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads
barn och Manasse barn: »Nu hava vi förnummit att HERREN är mitt
ibland oss, därav nämligen, att I icke haven velat begå en sådan
otrohet mot HERREN. Därmed haven I ock räddat Israels barn undan
HERRENS hand.»
32. Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, jämte hövdingarna
tillbaka från Rubens barn och Gads barn, i Gileads land, in i
Kanaans land till de övriga israeliterna och avgåvo sin
berättelse härom inför dem.
33. Denna behagade Israels barn, och Israels barn lovade Gud; och de
tänkte icke mer på att draga upp till strid mot dem, för att
fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde.
34. Och Rubens barn och Gads barn gåvo namn åt altaret; de sade:
»Ett vittne är det mellan oss, att HERREN är Gud.»
Josua, 21 Kapitlet
Josua, 21 Kapitlet
Leviternas fyrtioåtta städer; bland dem
tretton präststäder.
1. Och huvudmännen för leviternas familjer trädde fram inför
prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för
familjerna inom Israels barns stammar
2. och talade till dem i Silo i Kanaans land, och sade: »HERREN
bjöd genom Mose att man skulle giva oss städer att bo i, med
tillhörande utmarker för vår boskap.»
3. Så gåvo då Israels barn, efter HERRES befallning, av sina
arvslotter åt leviterna följande städer med tillhörande
utmarker.
4. För kehatiternas släkter föll lotten ut så, att bland dessa
leviter prästen Arons söner genom lotten fingo ur Juda stam, ur
simeoniternas stam och ur Benjamins stam tretton städer.
5. Och Kehats övriga barn fingo genom lotten ur Efraims stams
släkter, ur Dans stam och ur ena hälften av Manasse stam tio
städer.
6. Gersons barn åter fingo genom lotten ur Isaskars stams släkter,
ur Asers stam, ur Naftali stam och ur andra hälften av Manasse
stam, i Basan, tretton städer.
7. Meraris barn fingo, efter sina släkter, ur Rubens stam, ur Gads
stam och ur Sebulons stam tolv städer.
8. Israels barn gåvo nu åt leviterna dessa städer med tillhörande
utmarker, genom lottkastning, såsom HERREN hade bjudit genom
Mose.
9. Ur Juda barns stam och ur Simeons barns stam gav man följande
här namngivna städer:
10. Bland kehatiternas släkter bland Levi barn fingo Arons söner
följande, ty dem träffade lotten först:
11. Man gav dem Arbas, Anoks faders, stad, det är Hebron, i Juda
bergsbygd, med dess utmarker runt omkring.
12. Men åkerjorden och byarna som hörde till staden gav man till
besittning åt Kaleb, Jefunnes son.
13. Åt prästen Arons söner gav man alltså dråparfristaden Hebron med
dess utmarker, vidare Libna med dess utmarker,
14. Jattir med dess utmarker, Estemoa med dess utmarker,
15. Holon med dess utmarker, Debir med dess utmarker,
16. Ain med dess utmarker, Jutta med dess utmarker och Bet-Semes med
dess utmarker -- nio städer ur dessa två stammar;
17. och ur Benjamins stam Gibeon med dess utmarker, Geba med dess
utmarker,
18. Anatot med dess utmarker och Almon med dess utmarker -- fyra
städer.
19. De städer som Arons söner, prästerna, fingo utgjorde alltså
tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.
20. Och Kehats barns släkter av leviterna, nämligen de övriga Kehats
barn, fingo ur Efraims stam följande städer, som lotten bestämde
åt dem:
21. Man gav dem dråparfristaden Sikem med dess utmarker i Efraims
bergsbygd, Geser med dess utmarker,
22. Kibsaim med dess utmarker och Bet-Horon med dess utmarker --
fyra städer;
23. och ur Dans stam Elteke med dess utmarker, Gibbeton med dess
utmarker,
24. Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess utmarker --
fyra städer;
25. och ur ena hälften av Manasse stam Taanak med dess utmarker och
Gat-Rimmon med dess utmarker -- två städer.
26. De städer som de övriga Kehats barns släkter fingo utgjorde
alltså tillsammans tio, med tillhörande utmarker.
27. Bland leviternas släkter fingo vidare Gersons barn ur ena
hälften av Manasse stam dråparfristaden Golan i Basan med dess
utmarker och Beestera med dess utmarker -- två städer;
28. och ur Isaskars stam Kisjon med dess utmarker, Dobrat med dess
utmarker,
29. Jarmut med dess utmarker och En-Gannim med dess utmarker -- fyra
städer;
30. och ur Asers stam Miseal med dess utmarker, Abdon med dess
utmarker,
31. Helkat med dess utmarker och Rehob med dess utmarker -- fyra
städer;
32. och ur Naftali stam dråparfristaden Kedes i Galileen med dess
utmarker, Hammot-Dor med dess utmarker och Kartan med dess
utmarker -- tre städer.
33. Gersoniternas städer, efter deras släkter, utgjorde alltså
tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.
34. Och de övriga leviterna, Meraris barns släkter, fingo ur
Sebulons stam Jokneam med dess utmarker, Karta med dess
utmarker,
35. Dimna med dess utmarker och Nahalal med dess utmarker -- fyra
städer.
36. [1]
37. [1]
38. och ur Gads stam dråparfristaden Ramot i Gilead med dess
utmarker, Mahanaim med dess utmarker,
39. Hesbon med dess utmarker och Jaeser med dess utmarker --
tillsammans fyra städer.
40. De städer som dessa de övriga leviternas släkter, Meraris barn,
fingo på sin lott, efter sina släkter, utgjorde alltså
tillsammans tolv städer.
41. Tillsammans utgjorde levitstäderna inom Israels barns
besittningsområde fyrtioåtta städer med tillhörande utmarker.
42. Var och en av dessa städer skulle bestå av själva staden och
tillhörande utmarker runt omkring. Så var det med alla dessa
städer.
43. Så gav då HERREN åt Israel hela det land som han med ed hade
lovat giva åt deras fäder; och de togo det i besittning och
bosatte sig där.
44. Och HERREN lät dem hava ro på alla sidor, alldeles såsom han med
ed hade lovat deras fäder; och ingen av deras fiender kunde stå
dem emot, utan HERREN gav alla deras fiender i deras hand.
45. Intet uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels
hus; det gick allt i fullbordan.
[1] V. 36--37 se Gamla testamentets text i Ordförkl.
Josua, 20 Kapitlet
Josua, 20 Kapitlet
De sex fristäderna.
1. Och HERREN talade till Josua och sade:
2. »Tala till Israels barn och säg: Utsen åt eder de fristäder om
vilka jag har talat till eder genom Mose,
3. de städer till vilka en dråpare som ouppsåtligen, utan vett och
vilja, har dödat någon må kunna fly; och I skolen hava dem såsom
tillflyktsorter undan blodshämnaren.
4. Och när någon flyr till en av dessa städer, skall han stanna vid
ingången till stadsporten och omtala sin sak för de äldste i den
staden; därefter må de taga honom in i staden till sig och giva
honom en plats där han får bo ibland dem.
5. Och om blodshämnaren förföljer honom, skola de icke överlämna
dråparen i hans hand, eftersom han utan vett och vilja har dödat
sin nästa, och utan att förut hava burit hat till honom.
6. Och han skall stanna kvar där i staden, till dess han har stått
till rätta inför menigheten, och till dess den dåvarande
översteprästen har dött; sedan må dråparen vända tillbaka och
komma till sin stad från vilken han har flytt.»
7. Så helgade de då därtill Kedes i Galileen, i Naftali bergsbygd,
Sikem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba, det är Hebron, i Juda
bergsbygd.
8. Och på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan,
utsågo de därtill inom Rubens stam Beser i öknen på slätten,
inom Gads stam Ramot i Gilead, och inom Manasse stam Golan i
Basan.
9. Dessa voro de städer som för alla Israels barn, och för de
främlingar som bodde ibland dem, bestämdes att vara orter till
vilka var och en som ouppsåtligen hade dödat någon finge fly, så
att han skulle slippa dö för blodshämnarens hand, innan han hade
stått till rätta inför menigheten.
Josua, 19 Kapitlet
Josua, 19 Kapitlet
Simeons, Sebulons, Isaskars, Asers,
Naftalis och Dans stammars arvslotter.
Josuas särskilda arvedel.
1. Och den andra lotten föll ut för Simeon, för Simeons barns stam,
efter deras släkter; och de fingo sin arvedel inom Juda barns
arvedel.
2. De fingo inom dessas arvedel Beer-Seba, Seba, Molada,
3. Hasar-Sual, Bala, Esem,
4. Eltolad, Betul, Horma,
5. Siklag, Bet-Hammarkabot, Hasar-Susa,
6. Bet-Lebaot och Saruhen -- tretton städer med deras byar;
7. Ain, Rimmon, Eter och Asan -- fyra städer med deras byar;
8. därtill alla de byar som lågo runt omkring dessa städer, ända
till Baalat-Beer, det sydliga Rama. Detta var Simeons barns
arvedel, efter deras släkter.
9. Ur Juda barns skifte fingo Simeons barn sin arvedel, ty Juda
barns lott var för stor för dem; därför fingo Simeons barn sin
arvedel inom deras arvedel.
10. Den tredje lotten drogs ut för Sebulons barn, efter deras
släkter; och gränsen för deras arvedel gick ända till Sarid.
11. Därifrån drog sig deras gräns västerut uppåt till Mareala och
träffade Dabbeset och träffade vidare dalen som ligger gent emot
Jokneam.
12. På andra sidan från Sarid, österut mot solens uppgång, vände den
sig åt Kislot-Tabors område och gick vidare till Dobrat och upp
till Jafia.
13. Därifrån gick den fram österut mot solens uppgång till Gat-Hefer
och Et-Kasin och vidare till det Rimmon som sträcker sig till
Nea.
14. Härförbi böjde sig gränsen i norr till Hannaton och gick så ut
vid Jifta-Els dal.
15. Och den omfattade Kattat, Nahalal, Simron, Jidala och Bet-Lehem
-- tolv städer med deras byar.
16. Detta var Sebulons barns arvedel, efter deras släkter, de nämnda
städerna med sina byar.
17. För Isaskar föll den fjärde lotten ut, för Isaskars barn, efter
deras släkter.
18. Och deras gräns omfattade Jisreel, Kesullot, Sunem,
19. Hafaraim, Sion, Anaharat,
20. Rabbit, Kisjon, Ebes,
21. Remet, En-Gannim, En-Hadda och Bet-Passes;
22. och gränsen träffade Tabor, Sahasuma och Bet-Semes; och deras
gräns gick ut vid Jordan -- sexton städer med deras byar.
23. Detta var Isaskars barns stams arvedel, efter deras släkter,
städerna med sina byar.
24. Den femte lotten föll ut för Asers barns stam, efter deras
släkter.
25. Och deras gräns omfattade Helkat, Hali, Beten, Aksaf,
26. Alammelek, Amead och Miseal; och vid havet träffade den Karmel
och Sihor-Libnat.
27. Därefter vände den sig åt öster till Bet-Dagon och träffade
Sebulon och Jifta-Els dal i norr, vidare Bet-Haemek och Negiel
och gick så ut till Kabul i norr.
28. Och den omfattade Ebron, Rehob, Hammon och Kana, ända upp till
Stora Sidon.
29. Och gränsen vände sig till Rama och gick fram till den befästa
staden Tyrus; sedan vände sig gränsen till Hosa och gick så ut
vid havet där landsträckan vid Aksib begynner.
30. Och den omfattade Umma, Afek och Rehob -- tjugutvå städer med
deras byar.
31. Detta var Asers barns stams arvedel, efter deras släkter, de
nämnda städerna med sina byar.
32. För Naftali barn föll den sjätte lotten ut, för Naftali barn,
efter deras släkter.
33. Och deras gräns gick från Helef, från terebinten i Saanannim
till Adami-Hannekeb och Jabneel, ända till Lackum, och gick så
ut vid Jordan.
34. Och gränsen vände sig västerut till Asnot-Tabor och gick vidare
därifrån till Huckok; den träffade Sebulon i söder, och Aser
träffade den i väster och Juda med Jordan i öster.
35. Och den omfattade de befästa städerna Siddim, Ser och Hammat,
Rackat och Kinneret,
36. Adama, Rama, Hasor,
37. Kedes, Edrei, En-Hasor,
38. Jireon och Migdal-El, Horem, Bet-Anat och Bet-Semes -- nitton
städer med deras byar.
39. Detta var Naftali barns stams arvedel efter deras släkter,
städerna med sina byar.
40. För Dans barns stam, efter deras släkter, föll den sjunde lotten
ut.
41. Och gränsen för deras arvedel omfattade Sorga, Estaol, Ir-Semes,
42. Saalabbin, Ajalon, Jitla,
43. Elon, Timna, Ekron,
44. Elteke, Gibbeton, Baalat,
45. Jehud, Bene-Berak, Gat-Rimmon,
46. Me-Hajarkon och Harackon, tillika med området framför Jafo.
47. (Men när sedan Dans barns område gick förlorat för dem, drogo
Dans barn upp och belägrade Lesem och intogo det och slogo dess
invånare med svärdsegg; och sedan de så hade tagit det i
besittning, bosatte de sig där och kallade Lesem för Dan, efter
Dans, sin faders, namn.)
48. Detta var Dans barns stams arvedel, efter deras släkter, de
nämnda städerna med sina byar.
49. När Israels barn så hade utskiftat landet efter dess gränser,
gåvo de åt Josua, Nuns son, en särskild arvedel ibland sig.
50. Efter HERRENS befallning gåvo de honom nämligen den stad som han
begärde, Timnat-Sera i Efraims bergsbygd; och han bebyggde
staden och bosatte sig där.
51. Dessa voro de arvslotter som prästen Eleasar och Josua, Nuns
son, och huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar
utskiftade genom lottkastning i Silo inför HERRENS ansikte, vid
ingången till uppenbarelsetältet. Så avslutade de nu
fördelningen av landet.
Josua, 18 Kapitlet
Josua, 18 Kapitlet
Uppenbarelsetältet i Silo. Anordningar
till fördelning av landområden åt de sju
stammar som ännu ej hade fått någon
arvedel. Benjamins stams arvedel.
1. Och Israels barns hela menighet församlade sig i Silo och
uppsatte där uppenbarelsetältet, då nu landet var dem
underdånigt.
2. Men ännu återstodo av Israels barn sju stammar som icke hade
fått sin arvedel sig tillskiftad.
3. Därför sade Josua till Israels barn: »Huru länge viljen I
försumma att gå åstad och taga i besittning det land som HERREN,
edra fäders Gud, har givit eder?
4. Utsen åt eder tre män för var stam, så skall jag sända dem
åstad, för att de må stå upp och draga omkring i landet och
sätta upp en beskrivning däröver, efter som vars och ens arvedel
skall bliva, och så komma tillbaka till mig.
5. De skola nämligen uppdela det åt sig i sju delar, varvid Juda
skall förbliva vid sitt område i söder och Josefs hus förbliva
vid sitt område i norr.
6. Och sedan skolen I sätta upp beskrivningen över landet, efter
dessa sju delar, och bära den hit till mig, så vill jag kasta
lott för eder här inför HERREN, vår Gud.
7. Ty leviterna få ingen särskild del bland eder, utan HERRENS
prästadöme är deras arvedel; och Gad och Ruben och ena hälften
av Manasse stam hava redan fått sin arvedel på andra sidan
Jordan, på östra sidan, den arvedel som HERRENS tjänare Mose gav
dem.»
8. Och männen stodo upp och gingo åstad; och när de gingo åstad
bjöd Josua dem att de skulle sätta upp en beskrivning över
landet, i det han sade: »Gån åstad och dragen omkring i landet
och sätten upp en beskrivning däröver, och vänden sedan tillbaka
till mig, så vill jag kasta lott för eder här inför HERREN i
Silo.»
9. Så gingo då männen åstad och drogo genom landet och satte upp en
beskrivning över det, efter dess sju delar, med dess städer, och
kommo så tillbaka till Josua i lägret vid Silo.
10. Sedan kastade Josua lott för dem i Silo inför HERREN, och Josua
utskiftade där landet åt Israels barn, efter deras avdelningar.
11. Då nu lotten drogs för Benjamins barns stam, efter deras
släkter, föll den ut så, att det område som lotten gav dem låg
mellan Juda barns och Josefs barns områden.
12. Deras gräns på norra sidan begynte vid Jordan, och gränsen drog
sig så upp mot Jerikos höjd i norr och uppåt bergsbygden
västerut och gick så ut i öknen vid Bet-Aven.
13. Därifrån gick gränsen fram till Lus, till höjden söder om Lus,
det är Betel; sedan gick gränsen ned till Atrot-Addar över
berget söder om Nedre Bet-Horon.
14. Och gränsen drog sig vidare framåt och böjde sig på västra sidan
söderut från berget som ligger gent emot Bet-Horon, söder därom,
och gick så ut till Kirjat-Baal, det är staden Kirjat-Jearim
inom Juda barns område. Detta var västra sidan.
15. Och södra sidan begynte vid ändan av Kirjat-Jearims område, och
gränsen gick så åt väster fram till Neftoavattnets källa.
16. Sedan gick gränsen ned till ändan av det berg som ligger gent
emot Hinnoms sons dal, norrut i Refaimsdalen, och därefter ned i
Hinnomsdalen, på södra sidan om Jebus' höjd, och gick så ned
till Rogelskällan.
17. Därefter drog den sig norrut och gick fram till Semeskällan och
vidare till Gelilot, som ligger mitt emot Adummimshöjden, och
gick så ned till Bohans, Rubens sons, sten.
18. Vidare gick den fram till den höjd som ligger framför Hedmarken,
norrut, och så ned till Hedmarken.
19. Sedan gick gränsen fram till Bet-Hoglas höjd, norrut, och så
gick gränsen ut till Salthavets norra vik, vid Jordans södra
ända. Detta var södra gränsen.
20. Men på östra sidan var Jordan gränsen. Detta var Benjamins barns
arvedel med dess gränser runt omkring, efter deras släkter.
21. Och de städer som tillföllo Benjamins barns stam, efter deras
släkter, voro: Jeriko, Bet-Hogla, Emek-Kesis,
22. Bet-Haaraba, Semaraim, Betel,
23. Avim, Para, Ofra,
24. Kefar-Haammoni, Ofni och Geba -- tolv städer med sina byar;
25. Gibeon, Rama, Beerot,
26. Mispe, Kefira, Mosa,
27. Rekem, Jirpeel, Tarala,
28. Sela, Elef, Jebus, det är Jerusalem, Gibeat och Kirjat --
fjorton städer med sina byar. Detta var nu Benjamins barns
arvedel, efter deras släkter.
Josua, 17 Kapitlet
Josua, 17 Kapitlet
Manasse arvedel väster om Jordan.
1. Och Manasse stam fick sin lott sålunda, ty han var Josefs
förstfödde: Makir, Manasses förstfödde, Gileads fader, fick
Gilead och Basan, ty han var en stridsman.
2. Manasses övriga barn fingo ock land, efter sina släkter:
Abiesers barn, Heleks barn, Asriels barn, Sikems barn, Hefers
barn, och Semidas barn. Dessa voro Manasses, Josefs sons,
manliga avkomlingar, efter deras släkter.
3. Men Selofhad, son till Hefer, son till Gilead, son till Makir,
son till Manasse, hade inga söner, utan allenast döttrar; och
hans döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
4. Dessa trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
stamhövdingarna och sade: »HERREN bjöd Mose att giva oss en
arvedel bland våra bröder.» Då gav man dem, efter HERRENS
befallning, en arvedel bland deras faders bröder.
5. Alltså blevo de lotter som tillföllo Manasse tio -- förutom
Gileads land och Basan på andra sidan Jordan --
6. eftersom Manasses döttrar fingo en arvedel bland hans söner. Men
Gileads land hade Manasses övriga barn fått.
7. Och Manasse fick sin gräns bestämd sålunda: Den gick från Aser
till Mikmetat, som ligger gent emot Sikem; därefter gick gränsen
åt höger, till En-Tappuas inbyggare.
8. (Tappuas land tillföll nämligen Manasse, men själva Tappua,
inemot Manasse gräns, tillföll Efraims barn.)
9. Och gränsen gick vidare ned till Kanabäcken, söder om bäcken;
men städerna där tillföllo Efraim, fastän de lågo bland Manasse
städer. Manasse gräns gick vidare norr om bäcken och gick sedan
ut vid havet.
10. Det som låg söder om den tillföll Efraim, men det som låg norr
om den tillföll Manasse, och deras gräns var havet; och i norr
nådde de till Aser och i öster till Isaskar.
11. Och inom Isaskar och Aser fick Manasse Bet-Sean med underlydande
orter, Jibleam med underlydande orter, invånarna i Dor och
underlydande orter, invånarna i En-Dor och underlydande orter,
invånarna i Taanak och underlydande orter, invånarna i Megiddo
och underlydande orter, de tre höjdernas land.
12. Men Manasse barn kunde icke intaga dessa städer, utan kananéerna
förmådde hålla sig kvar där i landet.
13. När sedan Israels barn blevo de starkare, gjorde de kananéerna
arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.
14. Och Josefs barn talade till Josua och sade: »Varför har du givit
oss till arvedel allenast en lott och ett skifte, fastän vi äro
ett talrikt folk, då ju HERREN hitintills har välsignat oss?»
15. Då svarade Josua dem: »Om du är ett för talrikt folk, så drag
upp till skogsbygden och röj dig där mark i perisséernas och
rafaéernas land, eftersom Efraims bergsbygd är dig för trång.»
16. Men Josefs barn sade: »I bergsbygden finnes icke rum nog för
oss; och de kananéer som bo i dalbygden hava allasammans
stridsvagnar av järn, både de som bo i Bet-Sean och underlydande
orter och de som bo i Jisreels dal.»
17. Josua sade till Josefs hus, till Efraim och Manasse: »Du är ett
talrikt folk och har stor kraft, därför skall du icke hava
allenast en lott;
18. utan du skall få en bergsbygd, som ju ock är en skogsbygd, men
som du skall röja upp, så att till och med utkanterna därav
skola tillhöra dig. Ty du måste fördriva kananéerna, eftersom de
hava stridsvagnar av järn och äro så starka.»
Josua, 16 Kapitlet
Josua, 16 Kapitlet
Josefs barns och särskilt Efraims barns
arvedel.
1. Och lotten föll ut för Josefs barn sålunda: Landet från Jordan
vid Jeriko till Jerikos vatten österut, öknen, som från Jeriko
höjer sig uppåt Bergsbygden mot Betel.
2. Och gränsen gick vidare från Betel till Lus och så fram till
arkiternas område, mot Atarot.
3. Därefter gick den västerut ned till jafletiternas område, ända
till Nedre Bet-Horons område och till Geser; sedan gick den ut
vid havet.
4. Detta fingo nu Josefs barn, Manasse och Efraim, till arvedel.
5. Efraims barn fingo, efter sina släkter, sina gränser sålunda:
Gränsen för deras arvedel i öster gick från Atrot-Addar ända
till Övre Bet-Horon.
6. Sedan gick gränsen ut vid havet. I norr var Mikmetat gräns.
Därifrån böjde sig gränsen österut till Taanat-Silo. Därefter
gick den fram där i öster till Janoa.
7. Från Janoa gick den ned till Atarot och Naara, träffade så
Jeriko och gick ut vid Jordan.
8. Från Tappua gick gränsen västerut till Kanabäcken och gick sedan
ut vid havet. Detta var Efraims barns stams arvedel, efter deras
släkter.
9. Dit hörde ock de städer som avsöndrades åt Efraims barn inom
Manasse barns arvedel, alla dessa städer med sina byar.
10. Men de fördrevo icke kananéerna som bodde i Geser; därför bodde
ock kananéerna kvar bland Efraims barn, såsom de göra ännu i
dag, men de blevo arbetspliktiga tjänare under dem.
Josua, 15 Kapitlet
Josua, 15 Kapitlet
Juda stams gränser och städer.
1. Juda barns stam fick, efter sina släkter, sin lott söderut
intill Edoms gräns, intill öknen Sin, längst ned i söder.
2. Och deras södra gräns begynte vid ändan av Salthavet, vid dess
sydligaste vik,
3. gick vidare söder om Skorpionhöjden och fram till Sin, drog sig
så upp söder om Kades-Barnea, gick därefter framom Hesron och
drog sig upp till Addar samt böjde sig sedan mot Karka.
4. Vidare gick den fram till Asmon och därifrån ut till Egyptens
bäck; sedan gick gränsen ut vid havet. »Detta», sade han, »skall
vara eder gräns i söder.»
5. Gränsen i öster var Salthavet ända till Jordans utlopp. Och
gränsen på norra sidan begynte vid den vik av detta hav, där
Jordan har sitt utlopp.
6. Därifrån drog sig gränsen upp mot Bet-Hogla och gick fram norr
om Bet-Haaraba; vidare drog sig gränsen upp till Bohans, Rubens
sons, sten.
7. Därefter drog sig gränsen upp till Debir från Akors dal i
nordlig riktning mot det Gilgal som ligger mitt emot
Adummimshöjden, söder om bäcken; sedan gick gränsen fram till
Semeskällans vatten och så ut till Rogelskällan.
8. Vidare drog sig gränsen uppåt Hinnoms sons dal, söder om Jebus'
höjd, det är Jerusalem; därefter drog sig gränsen upp till
toppen av det berg som ligger gent emot Hinnomsdalen, västerut,
i norra ändan av Refaimsdalen.
9. Och från toppen av detta berg drog sig gränsen fram till
Neftoavattnets källa och vidare till städerna i Efrons
bergsbygd; sedan drog sig gränsen till Baala, det är
Kirjat-Jearim.
10. Och från Baala böjde sig gränsen åt väster mot Seirs bergsbygd
och gick fram till Jearims bergshöjd, det är Kesalon, norr om
denna, och gick så ned till Bet-Semes och framom Timna.
11. Vidare gick gränsen till Ekrons höjd, norrut; därefter drog sig
gränsen till Sickeron, gick så framom berget Baala och därifrån
ut till Jabneel; sedan gick gränsen ut vid havet.
12. Och gränsen i väster följde Stora havet; det utgjorde gränsen.
Dessa voro Juda barns gränser runt omkring, efter deras släkter.
13. Men åt Kaleb, Jefunnes son, gavs, efter HERRENS befallning till
Josua, en särskild del bland Juda barn, nämligen Arbas, Anaks
faders, stad, det är Hebron.
14. Och Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner, Sesai, Ahiman och
Talmai, Anaks avkomlingar.
15. Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Men Debir hette
fordom Kirjat-Sefer.
16. Och Kaleb sade: ȁt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»
17. När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han
honom sin dotter Aksa till hustru.
18. Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett
stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»
19. Hon sade: »Giv mig en avskedsskänk; eftersom du har gift bort
mig till det torra Sydlandet, må du giva mig vattenkällor.» Då
gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna.
20. Detta var nu Juda barns stams arvedel, efter deras släkter.
21. Och de städer som lågo ytterst i Juda barns stam, mot Edoms
gräns, i Sydlandet, voro: Kabseel, Eder, Jagur,
22. Kina, Dimona, Adada,
23. Kedes, Hasor och Jitnan,
24. Sif, Telem, Bealot,
25. Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron, det är Hasor,
26. Amam, Sema, Molada,
27. Hasar-Gadda, Hesmon, Bet-Pelet,
28. Hasar-Sual, Beer-Seba och Bisjotja,
29. Baala, Ijim, Esem,
30. Eltolad, Kesil, Horma,
31. Siklag, Madmanna, Sansanna,
32. Lebaot, Silhim, Ain och Rimmon -- tillsammans tjugunio städer
med sina byar.
33. I Låglandet: Estaol, Sorga, Asna,
34. Sanoa och En-Gannim, Tappua och Enam,
35. Jarmut och Adullam, Soko och Aseka,
36. Saaraim, Aditaim, Gedera och Gederotaim -- fjorton städer med
sina byar;
37. Senan, Hadasa, Migdal-Gad,
38. Dilean, Mispe, Jokteel,
39. Lakis, Boskat, Eglon,
40. Kabbon, Lamas, Kitlis,
41. Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda -- sexton städer med sina
byar;
42. Libna, Eter, Asan,
43. Jifta, Asna, Nesib,
44. Kegila, Aksib och Maresa -- nio städer med sina byar;
45. Ekron med underlydande städer och byar;
46. från Ekron till havet allt vad som ligger på sidan om Asdod samt
dithörande byar;
47. vidare Asdod med underlydande städer och byar, Gasa med
underlydande städer och byar ända till Egyptens bäck och fram
till Stora havet, som utgjorde gränsen.
48. Och i Bergsbygden: Samir, Jattir, Soko,
49. Danna, Kirjat-Sanna, det är Debir,
50. Anab, Estemo, Anim,
51. Gosen, Holon och Gilo -- elva städer med sina byar;
52. Arab, Ruma, Esean,
53. Janum, Bet-Tappua, Afeka,
54. Humta, Kirjat-Arba, det är Hebron, och Sior -- nio städer med
sina byar;
55. Maon, Karmel, Sif, Juta,
56. Jisreel, Jokdeam och Sanoa,
57. Kain, Gibea och Timna -- tio städer med sina byar;
58. Halhul, Bet-Sur, Gedor,
59. Maarat, Bet-Anot och Eltekon -- sex städer med sina byar;
60. Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, och Rabba -- två städer med
sina byar;
61. I Öknen: Bet-Haaraba, Middin, Sekaka,
62. Nibsan, Ir-Hammela och En-Gedi -- sex städer med sina byar.
63. Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, kunde Juda barn icke
fördriva; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Juda barn i
Jerusalem, såsom de göra ännu i dag.
Josua, 14 Kapitlet
Josua, 14 Kapitlet
Västjordanlandets fördelning. Kalebs
arvedel.
1. Och dessa äro de arvslotter som Israels barn fingo i Kanaans
land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade
åt dem,
2. nämligen genom lottkastning om vars och ens arvedel, såsom
HERREN hade bjudit genom Mose angående de nio stammarna och den
ena halva stammen.
3. Ty de två övriga stammarna och den andra halva stammen hade av
Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men leviterna hade
han icke givit någon arvedel bland dem.
4. Ty Josefs barn utgjorde två stammar, Manasse och Efraim; och åt
leviterna gav man icke någon särskild del av landet, utan
allenast några städer att bo i, med tillhörande utmarker för
deras boskap och deras övriga egendom.
5. Såsom HERREN hade bjudit Mose, så gjorde Israels barn, när de
utskiftade landet
6. Men Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenaséen
Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: »Du vet själv vad HERREN
sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.
7. Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig
åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav
sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.
8. Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets
hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.
9. Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: 'Sannerligen, det
land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns
arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt
HERREN, min Gud.'
10. Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i
ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose -- de
år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.
11. Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände
mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare
sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.
12. Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den
dagen. Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där
finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att
jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat.»
13. Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron
till arvedel.
14. Alltså fick då kenaséen Kaleb, Jefunnes son, Hebron till
arvedel, såsom det är ännu i dag, därför att han i allt hade
efterföljt HERREN, Israels Gud.
15. Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba efter den störste mannen
bland anakiterna. Och landet hade nu ro från krig.
Josua, 13 Kapitlet
Josua, 13 Kapitlet
Herrens befallning till Josua att
fördela landet. Rubens och Gads stammars
och halva Manasse stams områden öster om
Jordan.
1. Då nu Josua var gammal och kommen till hög ålder, sade HERREN
till honom: »Du är gammal och kommen till hög ålder, men ännu
återstår av landet en mycket stor del som skall intagas.
2. Detta är nämligen vad som återstår av landet: alla filistéernas
kretsar och hela gesuréernas land.
3. Ty allt som finnes mellan Sihor, öster om Egypten, och Ekrons
område norrut räknas till Kananéernas land, nämligen vad
filistéernas fem hövdingar innehava -- den i Gasa, den i Asdod,
den i Askelon, den i Gat och den i Ekron -- så ock avéernas
område,
4. hela kananéernas land söderut, vidare Meara, som tillhör
sidonierna, ända till Afek, ända till amoréernas område.
5. och gebaléernas land samt hela Libanonstrakten österut, från
Baal-Gad, nedanför berget Hermon, ända dit där vägen går till
Hamat --
6. alla inbyggarna i bergsbygden, från Libanon ända till
Misrefot-Maim, alla sidonier: dessa skall jag själv fördriva för
Israels barn. Men fördela du genom lottkastning landet åt Israel
till arvedel, såsom jag har bjudit dig.
7. Ja, redan nu må du utskifta detta land till arvedel åt de nio
stammarna och åt ena hälften av Manasse stam.»
8. Jämte Manasse hade ock rubeniterna och gaditerna fått sin
arvedel, den som Mose gav dem på andra sidan Jordan, på östra
sidan, just såsom HERRENS tjänare Mose gav den åt dem:
9. landet från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i
dalens mitt, så ock hela Medebaslätten ända till Dibon,
10. jämte alla övriga städer som hade tillhört Sihon, amoréernas
konung, vilken regerade i Hesbon, ända till Ammons barns område,
11. vidare Gilead och gesuréernas och maakatéernas område och hela
Hermons bergsbygd och hela Basan ända till Salka,
12. hela Ogs rike i Basan, hans som regerade i Astarot och Edrei,
och som levde kvar såsom en av de sista rafaéerna, sedan Mose
hade slagit och fördrivit dem.
13. Dock fördrevo Israels barn icke gesuréerna och maakatéerna;
därför bodde ock gesuréer och maakatéer kvar bland Israels folk,
såsom de göra ännu i dag.
14. (Men åt Levi stam gav han icke någon arvedel. HERRENS, Israels
Guds, eldsoffer äro hans arvedel, såsom han har sagt honom.)
15. Mose gav alltså land åt Rubens barns stam, efter deras släkter.
16. De fingo området från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från
staden i dalens mitt, så ock hela slätten vid Medeba,
17. Hesbon med alla dess lydstäder på slätten, Dibon, Bamot-Baal,
Bet-Baal-Meon,
18. Jahas, Kedemot, Mefaat,
19. Kirjataim, Sibma, Seret-Hassahar på Dalberget,
20. Bet-Peor samt Pisgas sluttningar och Bet-Hajesimot,
21. alla städerna på slätten, hela Sihons rike, amoréernas konungs,
hans som regerade i Hesbon, och som hade blivit slagen av Mose
jämte de midjanitiska hövdingarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba,
Sihons lydfurstar, som bodde där i landet.
22. Bileam, Beors son, spåmannen, dräptes ock av Israels barn med
svärd, jämte andra som då blevo slagna av dem.
23. Och gränsen för Rubens barn var Jordan; den utgjorde gränsen.
Detta är Rubens barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
sina byar.
24. Likaledes gav Mose land åt Gads stam, åt Gads barn, efter deras
släkter.
25. De fingo till sitt område Jaeser och alla städer i Gilead och
hälften av Ammons barns land, ända till det Aroer som ligger
gent emot Rabba,
26. vidare landet från Hesbon ända till Ramat-Hammispe och Betonim,
och från Mahanaim ända till Lidebirs område,
27. samt i dalen: Bet-Haram, Bet-Nimra, Suckot och Safon, det övriga
av Sihons rike, konungens i Hesbon, intill Jordan, som utgjorde
gränsen, upp till ändan av Kinneretsjön, landet på andra sidan
Jordan, på östra sidan.
28. Detta är Gads barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
sina byar.
29. Och Mose gav också land åt ena hälften av Manasse stam, så
att denna hälft av Manasse barns stam fick land, efter sina
släkter.
30. Deras område utgjordes av landet från Mahanaim, av hela Basan,
hela Ogs rike, konungens i Basan, med alla Jairs byar i Basan,
sextio städer,
31. alltså ock av halva Gilead jämte Astarot och Edrei, Ogs
huvudstäder i Basan; detta gavs åt Makirs, Manasses sons, barn,
nämligen åt ena hälften av Makirs barn, efter deras släkter.
32. Dessa voro de arvslotter som Mose utskiftade på Moabs hedar, på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan.
33. Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel. HERREN, Israels
Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem.
Josua, 12 Kapitlet
Josua, 12 Kapitlet
De besegrade konungarna uppräknas.
1. Dessa voro de konungar i landet, som Israels barn slogo, och
vilkas land de togo i besittning på andra sidan Jordan, på östra
sidan, landet från bäcken Arnon ända till berget Hermon, så ock
hela Hedmarken på östra sidan:
2. Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon och rådde över
landet Aroer vid bäcken Arnons strand och från dalens mitt, samt
över ena hälften av Gilead ända till bäcken Jabbok, som är
Ammons barns gräns,
3. ävensom över Hedmarken ända upp till Kinarotsjön, på östra
sidan, och ända ned till Hedmarkshavet, Salthavet, på östra
sidan, åt Bet-Hajesimot till, och längre söderut till trakten
nedanför Pisgas sluttningar.
4. Vidare intogo de Ogs område, konungens i Basan, vilken var en av
de sista rafaéerna och bodde i Astarot och Edrei.
5. Han rådde över Hermons bergsbygd och över Salka och hela Basan
ända till gesuréernas och maakatéernas område, så ock över andra
hälften av Gilead, till Sihons område, konungens i Hesbon.
6. HERRENS tjänare Mose och Israels barn hade slagit dessa; och
HERRENS tjänare Mose hade givit landet till besittning åt
rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.
7. Och följande voro de konungar i landet, som Josua och Israels
barn slogo på andra sidan Jordan, på västra sidan, från Baal-Gad
i Libanonsdalen ända till Halakberget, som höjer sig mot Seir.
(Josua gav sedan landet till besittning åt Israels stammar,
efter deras avdelningar,
8. såväl Bergsbygden, Låglandet, Hedmarken och Bergssluttningarna
som ock Öknen och Sydlandet, hetiternas, amoréernas,
kananéernas, perisséernas, hivéernas och jebuséernas land.)
9. De voro: konungen i Jeriko en, konungen i Ai, som ligger bredvid
Betel, en,
10. konungen i Jerusalem en, konungen i Hebron en,
11. konungen i Jarmut en, konungen i Lakis en,
12. konungen i Eglon en, konungen i Geser en,
13. konungen i Debir en, konungen i Geder en,
14. konungen i Horma en, konungen i Arad en,
15. konungen i Libna en, konungen i Adullam en,
16. konungen i Mackeda en, konungen i Betel en,
17. konungen i Tappua en, konungen i Hefer en,
18. konungen i Afek en, konungen i Lassaron en,
19. konungen i Madon en, konungen i Hasor en,
20. konungen i Simron-Meron en, konungen i Aksaf en,
21. konungen i Taanak en, konungen i Megiddo en,
22. konungen i Kedes en, konungen i Jokneam vid Karmel en,
23. konungen över Dor i Nafat-Dor en, konungen över Goim vid Gilgal
en,
24. konungen i Tirsa en -- tillsammans trettioen konungar.
Josua, 11 Kapitlet
Josua, 11 Kapitlet
Det nordliga Kanaan intaget. Återblick
på de gjorda erövringarna.
1. Då nu Jabin, konungen i Hasor, hörde detta, sände han bud till
Jobab, konungen i Madon, och till konungen i Simron och konungen
i Aksaf
2. och till de konungar som bodde norrut, i Bergsbygden och på
Hedmarken, söder om Kinarot, och i Låglandet, så ock i
Nafot-Dor, västerut,
3. vidare till kananéerna österut och västerut och till amoréerna,
hetiterna, perisséerna och jebuséerna i Bergsbygden, så och till
hivéerna nedanför Hermon, i Mispalandet.
4. Dessa drogo nu ut med alla sina härar, en folkskara så talrik
som sanden på havets strand, jämte hästar och vagnar i stor
myckenhet.
5. Alla dessa konungar rotade sig samman; och de kommo och lägrade
sig tillhopa vid Meroms vatten, för att strida mot Israel.
6. Men HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty i morgon
vid denna tid vill jag själv giva dem allasammans slagna i
Israels våld. På deras hästar skall du avskära fotsenorna, och
deras vagnar skall du bränna upp i eld.»
7. Och Josua kom med allt sitt krigsfolk plötsligt över dem vid
Meroms vatten och anföll dem.
8. Och HERREN gav dem i Israels hand, och de slogo dem och
förföljde dem ända till Stora Sidon, till Misrefot-Maim och till
Mispedalen, österut; de slogo dem och läto ingen slippa undan.
9. Och Josua gjorde med dem såsom HERREN hade befallt honom: på
deras hästar lät han avskära fotsenorna, och deras vagnar lät
han bränna upp i eld.
10. Därefter, vid samma tid, vände Josua tillbaka och intog Hasor
och slog dess konung med svärd; ty Hasor var fordom huvudstaden
för alla dessa riken.
11. Alla de som voro därinne blevo slagna med svärdsegg och givna
till spillo, så att intet som anda hade lämnades kvar; och
själva Hasor brände han upp i eld.
12. Likaledes underkuvade Josua alla de andra konungastäderna med
alla deras konungar, och han slog deras invånare med svärdsegg
och gav dem till spillo, såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit.
13. Dock brände Israel icke upp någon av de städer som lågo på
höjder, utom Hasor allena, ty det uppbrändes av Josua.
14. Och allt rovet från dessa städer, så ock boskapen, togo Israels
barn såsom sitt byte; men alla människor i dem slogo de med
svärdsegg, till dess att de hade förgjort dem; de läto intet som
anda hade bliva kvar.
15. Såsom HERREN hade bjudit sin tjänare Mose, så hade Mose bjudit
Josua, och så gjorde Josua; han underlät icke något av allt det
som HERREN hade bjudit Mose.
16. Så intog Josua hela detta land: Bergsbygden, hela Sydlandet och
hela landet Gosen, Låglandet och Hedmarken, så ock Israels
bergsbygd och dess lågland,
17. landet från Halakberget, som höjer sig mot Seir, ända till
Baal-Gad i Libanonsdalen nedanför berget Hermon; och alla
konungar där tog han till fånga och slog dem till döds.
18. I lång tid förde Josua krig mot alla dessa konungar.
19. Om man undantager de hivéer som bodde i Gibeon, fanns ingen stad
som ingick fred med Israels barn, utan dessa intogo dem alla med
strid.
20. Ty från HERREN kom det att de förstockade sina hjärtan och
mötte Israel med krig, för att de skulle givas till spillo, och
för att nåd icke skulle vederfaras dem; i stället skulle de
förgöras, såsom HERREN hade bjudit Mose.
21. Under denna tid drog Josua åstad och utrotade anakiterna i
Bergsbygden, i Hebron, Debir och Anab, i hela Juda bergsbygd och
i hela Israels bergsbygd; Josua gav dem med deras städer till
spillo.
22. I Israels barns land lämnades inga anakiter kvar; allenast i
Gasa, Gat och Asdod blevo några kvar.
23. Så intog Josua hela landet, alldeles såsom HERREN hade lovat
Mose; och Josua gav det till arvedel åt Israel, efter deras
avdelningar och stammar. Och landet hade nu ro från krig.
Josua, 10 Kapitlet
Josua, 10 Kapitlet
Segern vid Gibeon över fem konungar.
Erövringen av det sydliga Kanaan.
1. Då nu Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade
intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med
Ai och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko
och dess konung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med
Israel och fingo bo mitt ibland dem,
2. fruktade han och hans folk storligen, ty Gibeon var en stor
stad, såsom en av konungastäderna, ja, det var större än Ai, och
dess män voro alla tappra.
3. Och Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, sände till Hoham,
konungen i Hebron, till Piram, konungen i Jarmut, till Jafia,
konungen i Lakis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät
säga:
4. »Kommen hitupp till mig och hjälpen mig, så att vi kunna slå
gibeoniterna, ty de hava ingått fred med Josua och Israels
barn.»
5. Så församlade sig då de fem amoreiska konungarna, konungen i
Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i
Lakis, konungen i Eglon, och drogo ditupp med alla sina härar;
och de belägrade Gibeon och angrepo det.
6. Men gibeoniterna sände till Josua i lägret vid Gilgal och läto
säga: »Drag icke din hand från dina tjänare, utan kom hitupp
till oss med hast och undsätt oss och hjälp oss, ty konungarna
över amoréerna, som bo i bergsbygden, hava församlat sig mot
oss.»
7. Då drog Josua ditupp från Gilgal med allt sitt krigsfolk och
alla sina tappraste stridsmän.
8. Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty jag har
givit dem i dina händer; ingen av dem skall kunna stå dig emot.»
9. Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten,
sedan han hade brutit upp från Gilgal.
10. Och HERREN sände en sådan förvirring bland dem, när de fingo se
israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid
Gibeon; därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon
och nedgjorde dem, och drevo dem ända till Aseka och Mackeda.
11. Och när de så, under sin flykt för Israel, hade kommit till den
sluttning som går ned från Bet-Horon, lät HERREN stora stenar
falla över dem från himmelen, hela vägen ända till Aseka, så att
de blevo dödade; de som dödades genom hagelstenarna voro till
och med flera än de som Israels barn dräpte med svärd.
12. Och Josua talade till HERREN på den dag då HERREN gav amoréerna
i Israels barns våld; han sade inför Israel:
»Du sol, stå stilla i Gibeon,
du måne, i Ajalons dal!»
13. Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket
hade tagit hämnd på sina fiender.
Detta finnes ju upptecknat i »Den redliges bok». Solen blev
stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att
gå ned.
14. Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna,
i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för
Israel.
15. Och Josua med hela Israel vände tillbaka till lägret vid Gilgal.
16. Men de fem konungarna flydde och gömde sig i grottan vid
Mackeda.
17. Då blev det inberättat för Josua: »Man har funnit de fem
konungarna gömda i grottan till Mackeda.»
18. Josua sade: »Vältren stora stenar framför ingången till grottan,
och sätten dit folk för att bevaka den.
19. Men I andra, stannen icke, utan förföljen edra fiender, och
nedgören dem som bliva efter; låten dem icke komma in i sina
städer, ty HERREN, eder Gud har givit dem i eder hand.»
20. Då nu Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort
nederlag och nedgjort dem -- varvid dock några av dem lyckades
rädda sig och komma in i de befästa städerna --
21. vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid
Mackeda, ty ingen vågade mer ens röra sin tunga mot någon av
Israels barn.
22. Då sade Josua: »Öppnen grottan och fören de fem konungarna till
mig, ut ur grottan.»
23. De gjorde så och förde de fem konungarna ut till honom ur
grottan: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i
Jarmut, konungen i Lakis, och konungen i Eglon.
24. När dessa konungar hade blivit förda ut till Josua, kallade
Josua till sig alla Israels män och sade till anförarna för
krigsfolket som hade dragit med honom: »Träden fram och sätt
edra fötter på dessa konungars halsar.» Och de trädde fram och
satte sina fötter på deras halsar.
25. Sedan sade Josua till dem: »Frukten icke och varen icke
försagda, utan varen frimodiga och oförfärade, ty så skall
HERREN göra med alla sina fiender som I kommen i strid med.»
26. Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem
pålar; och de fingo på pålarna ända till aftonen.
27. Men vid solnedgången togos de på Josuas befallning ned från
pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda; och
framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligga
kvar där ännu i denna dag.
28. Och Josua intog Mackeda på den dagen och slog dess invånare och
dess konung med svärdsegg; han gav det till spillo med alla dem
som voro därinne och lät ingen slippa undan. Och han gjorde med
konungen i Mackeda på samma sätt som han hade gjort med konungen
i Jeriko.
29. Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och
belägrade Libna.
30. Och HERREN gav också det och dess konung i Israels hand; och de
slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne,
och läto ingen därinne slippa undan. Och han gjorde med dess
konung på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.
31. Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakis och
belägrade och angrep det.
32. Och HERREN gav Lakis i Israels hand, så att de intogo det på
andra dagen; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem
som voro därinne -- alldeles såsom de hade gjort med Libna.
33. Då drog Horam, konungen i Geser, upp för att hjälpa Lakis; men
Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem slippa
undan.
34. Och från Lakis drog Josua med hela Israel till Eglon, och de
belägrade och angrepo det.
35. Och de intogo det samma dag och slogo dess invånare med
svärdsegg, och han gav på den dagen till spillo alla dem som
voro därinne -- alldeles såsom han hade gjort med Lakis.
36. Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och
belägrade det.
37. Och de intogo det och slogo dess invånare och dess konung med
svärdsegg, så ock alla dess lydstäder och alla dem som voro
därinne, och han lät ingen slippa undan -- alldeles såsom han
hade gjort med Eglon. Han gav det till spillo med alla dem som
voro därinne.
38. Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och
belägrade det.
39. Och han underkuvade det med dess konung och alla dess lydstäder,
och de slogo deras invånare med svärdsegg; de gåvo till spillo
alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan. Han
gjorde med Debir och dess konung på samma sätt som han hade
gjort med Hebron, och såsom han hade gjort med Libna och dess
konung.
40. Så intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet
och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen
slippa undan; han gav till spillo allt vad andra hade, såsom
HERREN, Israels Gud, hade bjudit.
41. Josua intog allt som fanns mellan Kades-Barnea och Gasa, så ock
hela landet Gosen ända till Gibeon.
42. Alla dessa konungar och deras land underkuvade Josua på en gång,
ty HERREN, Israels Gud, stridde för Israel.
43. Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid
Gilgal.
Josua, 9 Kapitlet
Josua, 9 Kapitlet
Gibeoniternas list.
1. Då nu alla de konungar som bodde på andra sidan Jordan, i
Bergsbygden, i Låglandet och i hela kustlandet vid Stora havet
upp emot Libanon, hörde vad som hade skett -- hetiterna,
amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna --
2. slöto de sig endräktigt tillhopa för att strida mot Josua och
Israel.
3. Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko
och Ai,
4. togo också de sin tillflykt till list: de gingo åstad och
föregåvo sig vara sändebud; de lade utslitna packsäckar på sina
åsnor, så ock utslitna, sönderspruckna och hopflickade vinläglar
av skinn,
5. och togo utslitna, lappade skor på sina fötter och klädde sig i
utslitna kläder, varjämte allt det bröd de togo med sig till
reskost var torrt och söndersmulat.
6. Så gingo de till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom
och Israels män: »Vi hava kommit hit från ett avlägset land;
sluten nu förbund med oss.»
7. Men Israels män svarade hivéerna: »Kanhända bon I här mitt
ibland oss; huru skulle vi då kunna sluta förbund med eder?»
8. Då sade de till Josua: »Vi vilja bliva dig underdåniga.» Josua
frågade dem: »Vilka ären I då, och varifrån kommen I?»
9. De svarade honom: »Dina tjänare hava kommit från ett mycket
avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull; ty vi hava
hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten
10. och allt vad han har gjort med amoréernas konungar, de två på
andra sidan Jordan, Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i
Basan, som bodde i Astarot.
11. Därför sade våra äldste och alla vårt lands inbyggare till oss:
'Tagen reskost med eder och gån dem till mötes och sägen till
dem: Vi vilja bliva eder underdåniga, sluten nu förbund med
oss.'
12. Detta vårt bröd var nybakat, när vi togo det med oss till
reskost hemifrån, den dag vi gåvo oss i väg för att gå till
eder; men se, nu är det torrt och söndersmulat.
13. Dessa vinläglar, som voro nya, när vi fyllde dem, se, de äro nu
sönderspruckna. Och dessa kläder och skor som vi hava på oss
hava blivit utslitna under vår mycket långa resa.»
14. Då togo männen av deras reskost, men rådfrågade icke HERRENS
mun.
15. Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem,
att de skulle få leva; och menighetens hövdingar gåvo dem sin
ed.
16. Men när tre dagar voro förlidna, sedan de hade slutit förbund
med dem, fingo de höra att de voro från grannskapet, ja, att de
bodde mitt ibland dem.
17. Då bröto Israels barn upp och kommo på tredje dagen till deras
städer; och deras städer voro: Gibeon, Kefira, Beerot och
Kirjat-Jearim.
18. Likväl angrepo Israels barn dem icke, eftersom menighetens
hövdingar hade givit dem sin ed vid HERREN, Israels Gud. Men
hela menigheten knorrade mot hövdingarna.
19. Då sade alla hövdingarna till menigheten: »Vi hava givit dem vår
ed vid HERREN, Israels Gud; därför kunna vi nu icke komma vid
dem.
20. Detta är vad vi vilja göra med dem, i det att vi låta dem leva,
på det att icke förtörnelse må komma över oss, för edens skull
som vi hava svurit dem.»
21. Och hövdingarna sade till dem att de skulle få leva; men de
måste bliva vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten,
såsom hövdingarna hade sagt till dem.
22. Och Josua kallade dem till sig och talade till dem och sade:
»Varför haven I bedragit oss och sagt: 'Vi bo mycket långt borta
från eder', fastän I bon mitt ibland oss?
23. Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att
vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.»
24. De svarade Josua och sade: »Det hade blivit berättat för dina
tjänare huru HERREN, din Gud, hade tillsagt sin tjänare Mose att
han ville giva eder hela detta land och förgöra alla landets
inbyggare för eder; därför fruktade vi storligen för våra liv,
när I kommen, och så gjorde vi detta.
25. Och se, nu äro vi i din hand. Vad dig synes gott och rätt att
göra med oss, det må du göra.»
26. Och han gjorde så med dem; han friade dem från Israels barns
hand, så att de icke dräpte dem;
27. men tillika bestämde Josua på den dagen att de skulle bliva
vedhuggare och vattenbärare och vid HERRENS altare -- såsom de
äro ännu i dag -- på den plats som han skulle utvälja.
Josua, 8 Kapitlet
Josua, 8 Kapitlet
Ai erövrat. Altaret på Ebal och lagens
stenar. Lagen uppläst.
1. Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke och var icke förfärad;
tag med dig allt krigsfolket och stå upp och drag åstad mot Ai.
Se, i din hand har jag givit konungen i Ai med hans folk, hans
stad och hans land.
2. Och du skall göra med Ai och dess konung på samma sätt som du
gjorde med Jeriko och dess konung; dock mån I behålla rovet
därifrån och boskapen, såsom edert byte. Lägg nu ett bakhåll mot
staden, på andra sidan därom.»
3. Då bröt Josua upp med allt krigsfolket för att draga åstad mot
Ai. Och Josua utvalde trettio tusen man, de tappraste
stridsmännen, och sände dem ut om natten.
4. Och han bjöd dem och sade: »Given akt: I skolen lägga eder i
bakhåll mot staden, på andra sidan därom, men läggen eder icke
alltför långt ifrån staden; och hållen eder alla redo.
5. Själv skall jag, med allt det folk som är kvar hos mig, rycka
fram mot staden. När de då draga ut mot oss såsom förra gången,
vilja vi fly för dem.
6. Då skola de draga efter oss, till dess vi hava lockat dem långt
bort ifrån staden; ty de skola tänka: 'De flyr för oss, nu såsom
förra gången.'
7. Men under det att vi fly för dem, skolen I bryta fram ifrån
bakhållet och intaga staden, ty HERREN, eder Gud, har givit den
i eder hand.
8. Och så snart I haven fått staden i edert våld, skolen I tända
eld på den; efter HERRENS ord skolen I så göra. Given akt på vad
jag nu har bjudit eder.»
9. Så sände Josua dem åstad, och de gingo och lade sig i bakhåll
mellan Betel och Ai, väster om Ai. Men Josua stannade över
natten bland folket.
10. Och bittida följande morgon mönstrade Josua folket och drog så,
med de äldste i Israel i spetsen för folket, upp till Ai.
11. Och allt det krigsfolk som var kvar hos honom drog med ditupp
och ryckte allt närmare, till dess de kommo mitt emot staden;
där lägrade de sig norr om Ai, med dalen mellan sig och Ai.
12. Men han tog vid pass fem tusen man och lade dem i bakhåll mellan
Betel och Ai, väster om staden.
13. Och sedan folket hade blivit uppställt, såväl hela lägret, norr
om staden, gick Josua den natten fram till mitten av dalen.
14. När konungen i Ai såg detta, skyndade sig männen i staden, han
själv med allt sitt folk, och drogo bittida om morgonen ut till
strid mot Israel, bort till den utsedda platsen, framför
hedmarken; han själv visste nämligen icke att ett bakhåll var
lagt mot honom på andra sidan om staden.
15. Och Josua och hela Israel läto slå sig av dem och flydde åt
öknen till.
16. Då uppbådades allt folket i staden till att förfölja dem; och
under det att de förföljde Josua, blevo de lockade långt bort
ifrån staden.
17. Icke en enda man blev kvar i Ai eller i Betel, utan alla drogo
ut efter Israel och lämnade staden öppen, i det att de förföljde
Israel.
18. Och HERREN sade till Josua: »Räck ut lansen, som du har i din
hand, mot Ai, ty jag skall giva det i din hand.» Då räckte Josua
ut lansen, som han hade i sin hand, mot staden.
19. Och de som lågo i bakhåll bröto med hast upp från sin plats och
skyndade åstad, så snart han räckte ut sin hand, och kommo in i
staden och intogo den; och de tände strax eld på staden.
20. När då männen från Ai vände sig om, fingo de se röken från
staden stiga upp mot himmelen; och de hade ingen utväg att fly,
vare sig hit eller dit, då nu det folk som flydde åt öknen vände
sig mot sina förföljare.
21. Ty när Josua och hela Israel sågo att de som lågo i bakhåll hade
intagit staden, och att röken steg upp från staden, vände de om
och angrepo ajiterna.
22. De andra drogo nu också ut från staden emot dem, så att de kommo
mitt emellan israeliterna och fingo dem på båda sidor om sig,
och dessa nedgjorde dem då och läto ingen av dem slippa undan
och rädda sig.
23. Men konungen i Ai blev levande tagen till fånga och förd till
Josua.
24. Och när Israel hade dräpt alla Ais invånare ute på fältet, i
öknen, dit de hade förföljt dem, och dessa allasammans så hade
fallit för svärdsegg och blivit nedgjorda, då vände hela Israel
tillbaka till Ai och slog med svärdsegg också dem som voro där.
25. Och de som föllo på den dagen, män och kvinnor, utgjorde
tillsammans tolv tusen personer, allt folket i Ai.
26. Ty Josua drog icke tillbaka sin hand, med vilken han hade räckt
ut lansen, förrän alla Ais invånare hade blivit givna till
spillo.
27. Allenast boskapen och rovet från denna stad togo israeliterna
såsom sitt byte, efter den befallning som HERREN hade givit
Josua.
28. Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för
evärdlig tid, till en ödemark, såsom det är ännu i dag.
29. Och konungen i Ai lät han hänga upp på en påle, där han fick
hänga ända till aftonen. Men när solen gick ned, tog man på
Josuas befallning hans döda kropp ned från pålen och kastade den
vid ingången till stadsporten; och man uppkastade över den ett
stort stenröse, som finnes kvar ännu i dag.
30. Då byggde Josua åt HERREN, Israels Gud, ett altare på berget
Ebal,
31. såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit Israels barn, och såsom
det var föreskrivet i Moses lagbok: ett altare av ohuggna
stenar, vid vilka man icke hade kommit med något järn; och på
det offrade de brännoffer åt HERREN och slaktade tackoffer.
32. Och han lät där på stenarna sätta en avskrift av Moses lag, den
lag som Mose hade skrivit och förelagt Israels barn.
33. Och Israels menighet, med dess äldste och tillsyningsmän och
domare, stod på båda sidor om arken, så att de hade framför sig
de levitiska prästerna som buro HERRENS förbundsark, menigheten,
främlingar såväl som infödingar, den ena hälften vänd mot berget
Gerissim och den andra hälften mot berget Ebal, i enlighet med
vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit, nämligen att man först
skulle välsigna Israels folk.
34. Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och
förbannelsen, alldeles såsom det var skrivet i lagboken.
35. Icke ett ord av allt det som Mose hade bjudit underlät Josua att
uppläsa inför Israels hela församling, med kvinnor och barn, och
inför de främlingar som följde med dem.
Josua, 7 Kapitlet
Josua, 7 Kapitlet
Akan förgriper sig på det
tillspillogivna och bliver straffad.
1. Men Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna; ty
Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera, av Juda
stam, tog något av det tillspillogivna. Då upptändes HERRENS
vrede mot Israels barn.
2. Och Josua sände från Jeriko några män åstad till Ai, som ligger
vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: »Dragen ditupp
och bespejen landet.» Så drogo då männen upp och bespejade Ai.
3. Och när de kommo tillbaka till Josua, sade de till honom: »Allt
folket behöver icke draga ditupp; om vid pass två eller tre
tusen man draga upp, skola de nog intaga Ai. Du behöver icke
låta allt folket göra sig mödan att tåga dit, ty dess invånare
äro få.»
4. Alltså fingo vid pass tre tusen man av folket draga ditupp; men
dessa måste fly för ajiterna.
5. Och sedan ajiterna hade slagit vid pass trettiosex man av dem,
förföljde de de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och
slogo dem på sluttningen där. Då blev folkets hjärta förfärat,
det blev såsom vatten.
6. Och Josua med de äldste i Israel rev sönder sina kläder, och
föll ned på sitt ansikte till jorden framför HERRENS ark och låg
där ända till aftonen, och de strödde stoft på sina huvuden.
7. Och Josua sade: »Ack, Herre, HERRE, varför har du då fört detta
folk över Jordan, om du vill giva i amoréernas hand och så
förgöra oss? O att vi hade beslutit oss för att stanna på andra
sidan Jordan!
8. Ack Herre, vad skall jag nu säga, sedan Israel har tagit till
flykten för sina fiender?
9. När kananéerna och landets alla övriga inbyggare få höra detta,
skola de omringa oss och utrota till och med vårt namn från
jorden. Vad vill du då göra för ditt stora namns ära?»
10. Men HERREN svarade Josua: »Stå upp. Varför ligger du så på ditt
ansikte?
11. Israel har syndat, de hava överträtt det förbund[1] som jag
stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava
stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods.
12. Därför kunna Israels barn icke stå emot sina fiender, utan de
måste taga till flykten för sina fiender, ty de äro nu själva
hemfallna åt tillspillogivning. Jag vill icke mer vara med eder,
om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna.
13. Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon.
Ty så säger HERREN, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes
hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender,
förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.
14. I morgon skolen I träda fram, den ena stammen efter den andra; i
den stam som HERREN då låter träffas av lotten skall den ena
släkten efter den andra träda fram; och i den släkt som HERREN
låter träffas av lotten skall den ena familjen efter den andra
träda fram; och i den familj som HERREN låter träffas av lotten
skall den ena mannen efter den andra träda fram.
15. Och den som då träffas av lotten såsom skyldig till förgripelse
på det tillspillogivna, han skall brännas upp i eld med allt vad
han har, därför att han överträdde HERRENS förbund och gjorde
vad som var en galenskap i Israel.»
16. Så lät nu Josua bittida följande morgon Israel träda fram, den
ena stammen efter den andra; då träffades Juda stam av lotten.
17. När han då lät Juda släkter träda fram, träffade lotten
seraiternas släkt; och när han lät seraiternas släkt träda fram,
den ena mannen efter den andra, träffades Sabdi av lotten.
18. När han då lät hans familj träda fram, den ena mannen efter den
andra, träffade lotten Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son
till Sera av Juda stam.
19. Då sade Josua till Akan: »Min son, giv ära åt HERREN, Israels
Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig vad du gjort och dölj
intet för mig.»
20. Akan svarade Josua och sade: »Det är sant, jag har syndat mot
HERREN, Israels Gud, ty så har jag gjort:
21. jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra
siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till
detta fick begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i
mitten av mitt tält, och silvret underst.»
22. Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade
till tältet; och de funno det gömt där i hans tält, och silvret
underst.
23. Och de togo det ur tältet och buro det till Josua och Israels
barns menighet och lade det ned inför HERREN.
24. Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och
silvret och manteln och guldplattan, och hans söner och döttrar,
hans oxar, åsnor och får, och hans tält, och allt övrigt som han
hade, och förde alltsammans upp till Akors dal.
25. Och Josua sade: »Varför drog du olycka över oss? Nu skall ock
HERREN i dag låta olycka komma över[1] dig.» Och Israels
menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade
stenar på dem.
26. Och de uppkastade över honom ett stort stenröse, som finnes kvar
ännu i dag; och så vände sig HERREN ifrån sin vredes glöd. Därav
fick det stället namnet Akors dal, såsom det heter ännu i dag.
[1] Se Förbund i Ordförkl.
[2] Hebr. akár.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)