Femte Mosebok (Deuteronomium), 2 Kapitlet

Femte Mosebok (Deuteronomium), 2 Kapitlet

                Fortsättning av Moses tal: Edom, Moab
                och Ammon angripas icke; amoréen Sihon
                              besegras.

  1.  Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen
      mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig,
      och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs
      bergsbygd.
  2.  Och HERREN talade till mig och sade:
  3.  »Länge nog haven I hållit på med att tåga omkring denna
      bergsbygd; vänden eder nu mot norr.
  4.  Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det
      område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men
      fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.
  5.  I skolen icke inlåta eder i strid med dem, ty av deras land
      skall jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd,
      eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt
      Esau.
  6.  Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att
      dricka skolen I ock köpa av dem för penningar.
  7.  HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk;
      han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i
      fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har
      fattats dig.
  8.  Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som
      bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och
      Esjon-Geber.  Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på
      vägen till Moabs öken.
  9.  Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller
      inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva
      dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt
      Lots barn till besittning.
 10.  (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt
      folk, sådant som anakiterna.
 11.  Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men
      moabiterna kalla dem eméer.
 12.  I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo
      dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som
      Herren hade givit dem till besittning.)
 13.  Stån nu upp och gån över bäcken Sered.»  Så gingo vi då över
      bäcken Sered.
 14.  Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till
      dess vi gingo över bäcken Sered.  var trettioåtta år, och under
      denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i
      lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem.
 15.  Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret
      bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos.

 16.  Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,
 17.  talade HERREN till mig och sade:
 18.  »Du drager nu över Moabs gräns, genom Ar,
 19.  och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke
      angripa dessa, ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av
      Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning,
      eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till
      besittning.
 20.  (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde
      fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter.
 21.  De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som
      anakiterna.  Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem
      och bosatte sig i deras land.
 22.  På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i
      det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte
      sig i deras land, där de bo ännu i dag.
 23.  Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa,
      förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan
      bosatte sig i deras land.)
 24.  Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon.  Se, jag har
      givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt
      våld.  Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom.
 25.  Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan
      för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola
      darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.»
 26.  Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon,
      konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga:
 27.  »Låt mig tåga genom ditt land.  Raka vägen skall gå, utan att
      vika av vare sig till höger eller till vänster.
 28.  Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär
      allenast att få tåga vägen fram härigenom
 29.  -- detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare,
      och av moabiterna, Ars inbyggare -- så att jag kan gå över
      Jordan in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.»
 30.  Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom
      sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och
      förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din
      hand, såsom ock nu har skett.
 31.  Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon
      och hans land i ditt våld.  Begynn alltså du nu att intaga det,
      så att du får hans land till besittning.»
 32.  Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till
      Jahas.
 33.  Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom
      jämte hans söner och allt hans folk.
 34.  Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga
      stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto
      ingen slippa undan.
 35.  Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer
      vi intogo.
 36.  Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen
      ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för
      oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld.
 37.  Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter
      bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom
      HERREN, vår Gud, hade så bjudit.