Fjärde Mosebok (Numeri), 11 Kapitlet

Fjärde Mosebok (Numeri), 11 Kapitlet

                   Folkets knorrande i Tabeera och
                 Kibrot-Hattaava.  De sjuttio äldste.
                               Vaktlar.

  1.  Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN.  Ty när HERREN
      hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna
      ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret.
  2.  Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så
      stannade elden av.
  3.  Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld
      hade brunnit ibland dem.

  4.  Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad;
      Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: »Ack
      om vi hade kött att äta!
  5.  Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock
      gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.
  6.  Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få
      intet annat se än manna.

  7.  Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som
      bdelliumharts.
  8.  Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter
      på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det
      sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint
      bakverk med olja.
  9.  När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där.

 10.  Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var
      och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes
      storligen, och Mose själv blev misslynt.
 11.  Och Mose sade till HERREN: »Varför har du gjort så illa mot din
      tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon,
      att du har lagt på mig bördan av hela detta folk?
 12.  Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du
      säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom
      spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed
      har lovat åt deras fäder?
 13.  Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk?  De gråta
      ju och vända sig mot mig och säga: 'Giv oss kött, så att vi få
      äta.'
 14.  Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig
      för tungt.
 15.  Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag
      har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände.»

 16.  Då sade HERREN till Mose: »Samla ihop åt mig sjuttio män av de
      äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och
      till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till
      uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
 17.  Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av
      den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de
      bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper
      bära den ensam.
 18.  Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så
      skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN
      och sagt: 'Ack om vi hade kött att äta!  I Egypten var oss gott
      att vara!'  Så skall nu HERREN giva eder kött att äta.
 19.  Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke
      allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar,
 20.  utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på
      eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven
      förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit
      inför hans ansikte och sagt: 'Varför drogo vi då ut ur
      Egypten?'»
 21.  Mose sade: »Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk
      som jag har omkring mig, och dock säger du: 'Kött vill jag giva
      dem, så att de hava att äta en månads tid!'
 22.  Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att
      det räcker till för dem?  Eller skall man samla ihop alla havets
      fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?»
 23.  HERREN svarade Mose: »Är då HERRENS arm för kort?  Du skall nu få
      se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.»

 24.  Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt.
      Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät
      dem ställa sig runt omkring tältet.
 25.  Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av
      den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio
      äldste.  Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket
      de sedan icke mer gjorde.
 26.  Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och
      den andre Medad.  Också på dem föll anden, ty de voro bland de
      uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de
      profeterade i lägret.
 27.  Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och
      sade: »Eldad och Medad profetera i lägret.»
 28.  Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin
      ungdom, tog då till orda och sade: »Mose, min herre, förbjud dem
      det.»
 29.  Men Mose sade till honom: »Skall du så nitälska för mig?  Ack att
      fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN
      läte sin Ande komma över dem!»
 30.  Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

 31.  Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig
      vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på
      vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt
      över marken.
 32.  Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten
      och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta
      någon samlade var tio homer.  Och de bredde ut dem runt omkring
      lägret.
 33.  Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det
      var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN
      anställde ett mycket stort nederlag bland folket.
 34.  Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man
      dem av folket, som hade gripits av lystnad.

 35.  Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot;
      och i Haserot stannade de.