Josua, 22 Kapitlet

Josua, 22 Kapitlet

                         Altaret vid Jordan.

  1.  Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena
      hälften av Manasse stam
  2.  och sade till dem: »I haven hållit allt vad HERRENS tjänare Mose
      har bjudit eder; I haven ock lyssnat till mina ord, vadhelst jag
      har befallt eder.
  3.  I haven under denna långa tid, ända till denna dag, icke
      övergivit edra bröder, och I haven hållit vad HERRENS, eder
      Guds, bud har befallt eder hålla.
  4.  Och nu har HERREN, eder Gud, låtit edra bröder komma till ro,
      såsom han lovade dem; så vänden nu om och gån hem till edra
      hyddor i det land I haven fått till besittning, det som HERRENS
      tjänare Mose har givit eder på andra sidan Jordan.
  5.  Allenast mån I noga hålla och göra efter de bud och den lag som
      HERRENS tjänare Mose har givit eder, så att I älsken HERREN,
      eder Gud, och alltid vandren på hans vägar och iakttagen hans
      bud och hållen eder till honom och tjänen honom av allt edert
      hjärta och av all eder själ.»
  6.  Och Josua välsignade dem och lät dem gå, och så gingo de hem
      till sina hyddor.
  7.  Ty åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan,
      och åt andra hälften hade Josua givit land jämte deras bröder på
      andra sidan Jordan, på västra sidan.  Då nu Josua lät dem gå hem
      till sina hyddor, välsignade han dem
  8.  och sade till dem: »Vänden tillbaka till edra hyddor med de
      stora skatter I haven fått, med boskap i stor myckenhet, med
      silver, guld, koppar och järn och kläder i stor myckenhet;
      skiften så med edra bröder bytet från edra fiender.»
  9.  Så vände då Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
      stam tillbaka, och gingo bort ifrån de övriga israeliterna, bort
      ifrån Silo i Kanaans land, för att begiva sig till Gileads land,
      det land de hade fått till besittning, och där de skulle hava
      sina besittningar, efter HERRENS befallning genom Mose.
 10.  När så Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
      kommo till stenkretsarna vid Jordan i Kanaans land, byggde de
      där ett altare vid Jordan, ett ansenligt altare.
 11.  Och de övriga israeliterna fingo höra sägas: »Se, Rubens barn
      och Gads barn och ena hälften av Manasse stam hava byggt ett
      altare mitt emot Kanaans land, i stenkretsarna vid Jordan, på
      andra sidan om de övriga israeliternas område.»
 12.  När Israels barn hörde detta, församlade sig deras hela menighet
      i Silo för att draga upp till strid mot dem.
 13.  Därefter sände Israels barn Pinehas till Rubens barn och Gads
      barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, Pinehas,
      prästen Eleasars son,
 14.  och med honom tio hövdingar, en hövding för var stamfamilj inom
      Israels alla stammar; var och en av dem var huvudman för sin
      familj inom Israels ätter.
 15.  Och när dessa kommo till Rubens barn och Gads barn och ena
      hälften av Manasse stam, i Gileads land, talade de till dem och
      sade:
 16.  »Så säger hela HERRENS menighet: Vad är detta för en otrohet som
      I haven begått mot Israels Gud, då I haven vänt eder bort ifrån
      HERREN, därigenom att I haven byggt eder ett altare och sålunda
      nu satt eder upp mot HERREN?
 17.  Är det icke nog att vi hava begått missgärningen med Peor, från
      vilken vi ännu i dag icke hava blivit renade, och för vilken en
      hemsökelse drabbade HERRENS menighet?
 18.  Viljen I nu ytterligare vända eder bort ifrån HERREN?  Om I i dag
      sätten eder upp mot HERREN, så skall förvisso i morgon hans
      förtörnelse drabba Israels hela menighet.
 19.  Men om det land I haven fått till besittning tyckes eder vara
      orent, så dragen över till det land HERREN har tagit till
      besittning, där HERRENS tabernakel har sin plats, och haven edra
      besittningar där bland oss.  Sätten eder icke upp mot HERREN och
      sätten eder icke upp mot oss genom att bygga eder ett altare,
      ett annat än HERRENS, vår Guds, altare.
 20.  När Akan, Seras son, hade trolöst förgripit sig på det
      tillspillogivna, kom icke då förtörnelse över Israels hela
      menighet, så att han själv icke blev den ende som förgicks genom
      den missgärningen?
 21.  Då svarade Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
      stam och talade till huvudmännen för Israels ätter:
 22.  »Gud, HERREN Gud, ja, Gud, HERREN Gud, han vet det, och Israel
      må ock veta det: Sannerligen, om detta har skett i upproriskhet
      och otrohet mot HERREN -- du må då i dag undandraga oss din
      hjälp!  --
 23.  om vi hava byggt altaret åt oss, därför att vi vilja vända oss
      bort ifrån HERREN, och om vi vilja offra därpå brännoffer eller
      spisoffer eller frambära tackoffer därpå, då må HERREN själv
      utkräva vad vi hava förskyllt.
 24.  Nej, vi hava sannerligen gjort så av fruktan för vad som kunde
      hända, i det att vi tänkte att edra barn i framtiden skulle
      kunna säga till våra barn: 'Vad haven I att göra med HERREN,
      Israels Gud?
 25.  HERREN har ju satt Jordan till gräns mellan oss och eder, I
      Rubens barn och Gads barn; alltså haven I ingen del i HERREN.'
      Och så skulle edra barn kunna hindra våra barn från att frukta
      HERREN.
 26.  Därför sade vi: Må vi gripa oss an och bygga detta altare, men
      icke till brännoffer eller till slaktoffer,
 27.  utan till att vara ett vittne mellan oss och eder, och mellan
      bådas efterkommande efter oss, att vi vilja förrätta HERRENS
      tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och
      tackoffer, så att edra barn i framtiden icke kunna säga till
      våra barn: 'I haven ingen del i HERREN.'
 28.  Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de så säga till oss
      och våra efterkommande, då kunna vi svara: 'Sen på den bild av
      HERRENS altare, som våra fäder hava gjort, men icke till
      brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne
      mellan oss och eder.'
 29.  Bort det, att vi skulle sätta oss upp mot HERREN och nu vända
      oss bort ifrån HERREN genom att bygga ett altare till brännoffer
      eller till spisoffer eller slaktoffer, ett annat än HERRENS, vår
      Guds, altare, som står framför hans tabernakel.»
 30.  Då nu prästen Pinehas och menighetens hövdingar, nämligen
      huvudmännen för Israels ätter, som voro med honom, hörde vad
      Rubens barn, Gads barn och Manasse barn talade, behagade det
      dem.
 31.  Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads
      barn och Manasse barn: »Nu hava vi förnummit att HERREN är mitt
      ibland oss, därav nämligen, att I icke haven velat begå en sådan
      otrohet mot HERREN.  Därmed haven I ock räddat Israels barn undan
      HERRENS hand.»
 32.  Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, jämte hövdingarna
      tillbaka från Rubens barn och Gads barn, i Gileads land, in i
      Kanaans land till de övriga israeliterna och avgåvo sin
      berättelse härom inför dem.
 33.  Denna behagade Israels barn, och Israels barn lovade Gud; och de
      tänkte icke mer på att draga upp till strid mot dem, för att
      fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde.
 34.  Och Rubens barn och Gads barn gåvo namn åt altaret; de sade:
      »Ett vittne är det mellan oss, att HERREN är Gud.»