Josua, 7 Kapitlet

Josua, 7 Kapitlet

                      Akan förgriper sig på det
                 tillspillogivna och bliver straffad.

  1.  Men Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna; ty
      Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera, av Juda
      stam, tog något av det tillspillogivna.  Då upptändes HERRENS
      vrede mot Israels barn.
  2.  Och Josua sände från Jeriko några män åstad till Ai, som ligger
      vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: »Dragen ditupp
      och bespejen landet.»  Så drogo då männen upp och bespejade Ai.
  3.  Och när de kommo tillbaka till Josua, sade de till honom: »Allt
      folket behöver icke draga ditupp; om vid pass två eller tre
      tusen man draga upp, skola de nog intaga Ai.  Du behöver icke
      låta allt folket göra sig mödan att tåga dit, ty dess invånare
      äro få.»
  4.  Alltså fingo vid pass tre tusen man av folket draga ditupp; men
      dessa måste fly för ajiterna.
  5.  Och sedan ajiterna hade slagit vid pass trettiosex man av dem,
      förföljde de de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och
      slogo dem på sluttningen där.  Då blev folkets hjärta förfärat,
      det blev såsom vatten.
  6.  Och Josua med de äldste i Israel rev sönder sina kläder, och
      föll ned på sitt ansikte till jorden framför HERRENS ark och låg
      där ända till aftonen, och de strödde stoft på sina huvuden.
  7.  Och Josua sade: »Ack, Herre, HERRE, varför har du då fört detta
      folk över Jordan, om du vill giva i amoréernas hand och så
      förgöra oss?  O att vi hade beslutit oss för att stanna på andra
      sidan Jordan!
  8.  Ack Herre, vad skall jag nu säga, sedan Israel har tagit till
      flykten för sina fiender?
  9.  När kananéerna och landets alla övriga inbyggare få höra detta,
      skola de omringa oss och utrota till och med vårt namn från
      jorden.  Vad vill du då göra för ditt stora namns ära?»
 10.  Men HERREN svarade Josua: »Stå upp.  Varför ligger du så på ditt
      ansikte?
 11.  Israel har syndat, de hava överträtt det förbund[1] som jag
      stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava
      stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods.
 12.  Därför kunna Israels barn icke stå emot sina fiender, utan de
      måste taga till flykten för sina fiender, ty de äro nu själva
      hemfallna åt tillspillogivning.  Jag vill icke mer vara med eder,
      om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna.
 13.  Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon.
      Ty så säger HERREN, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes
      hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender,
      förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.
 14.  I morgon skolen I träda fram, den ena stammen efter den andra; i
      den stam som HERREN då låter träffas av lotten skall den ena
      släkten efter den andra träda fram; och i den släkt som HERREN
      låter träffas av lotten skall den ena familjen efter den andra
      träda fram; och i den familj som HERREN låter träffas av lotten
      skall den ena mannen efter den andra träda fram.
 15.  Och den som då träffas av lotten såsom skyldig till förgripelse
      på det tillspillogivna, han skall brännas upp i eld med allt vad
      han har, därför att han överträdde HERRENS förbund och gjorde
      vad som var en galenskap i Israel.»
 16.  Så lät nu Josua bittida följande morgon Israel träda fram, den
      ena stammen efter den andra; då träffades Juda stam av lotten.
 17.  När han då lät Juda släkter träda fram, träffade lotten
      seraiternas släkt; och när han lät seraiternas släkt träda fram,
      den ena mannen efter den andra, träffades Sabdi av lotten.
 18.  När han då lät hans familj träda fram, den ena mannen efter den
      andra, träffade lotten Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son
      till Sera av Juda stam.
 19.  Då sade Josua till Akan: »Min son, giv ära åt HERREN, Israels
      Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig vad du gjort och dölj
      intet för mig.»
 20.  Akan svarade Josua och sade: »Det är sant, jag har syndat mot
      HERREN, Israels Gud, ty så har jag gjort:
 21.  jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra
      siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till
      detta fick begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i
      mitten av mitt tält, och silvret underst.»
 22.  Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade
      till tältet; och de funno det gömt där i hans tält, och silvret
      underst.
 23.  Och de togo det ur tältet och buro det till Josua och Israels
      barns menighet och lade det ned inför HERREN.
 24.  Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och
      silvret och manteln och guldplattan, och hans söner och döttrar,
      hans oxar, åsnor och får, och hans tält, och allt övrigt som han
      hade, och förde alltsammans upp till Akors dal.
 25.  Och Josua sade: »Varför drog du olycka över oss?  Nu skall ock
      HERREN i dag låta olycka komma över[1] dig.»  Och Israels
      menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade
      stenar på dem.
 26.  Och de uppkastade över honom ett stort stenröse, som finnes kvar
      ännu i dag; och så vände sig HERREN ifrån sin vredes glöd.  Därav
      fick det stället namnet Akors dal, såsom det heter ännu i dag.

[1]  Se Förbund i Ordförkl.
[2]  Hebr. akár.