Andra Konungaboken, 17 Kapitlet

Andra Konungaboken, 17 Kapitlet

                    Israels rikes undergång genom
                  assyrierna.  Samariterna och deras
                         blandade gudsdyrkan.

  1.  I Ahas', Juda konungs, tolfte regeringsår blev Hosea, Elas son,
      konung i Samaria över Israel och regerade i nio år.
      >2 Kon. 15,30.
  2.  Han gjorde vad ont var i HERRENS; ögon, dock icke såsom de
      israelitiska konungar som hade varit före honom
  3.  Mot honom drog den assyriske konungen Salmaneser upp; och Hosea
      måste bliva honom underdånig och giva honom skänker.
  4.  Men sedan märkte konungen i Assyrien att Hosea förehade
      stämplingar, i det att han skickade sändebud till So, konungen i
      Egypten och icke, såsom förut, vart år sände skänker till
      konungen i Assyrien Då lät konungen i Assyrien spärra in honom
      och hålla honom bunden i fängelse.
  5.  Ty konungen i Assyrien drog upp och angrep hela landet, och drog
      upp mot Samaria och belägrade det i tre år.
      >2 Kon. 18,9 f.
  6.  I Hoseas nionde regeringsår intog konungen i Assyrien Samaria
      och förde Israel bort till Assyrien och lät dem bo i Hala och
      vid Habor -- en ström i Gosan -- och i Mediens städer.

  7.  Israels barn hade ju syndat mot HERREN, sin Gud, honom som hade
      fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske
      konungens, hand, och de hade fruktat andra gudar.
      >3 Mos.18,3.
  8.  De hade ock vandrat efter de folks stadgar, som HERREN hade
      fördrivit för Israels barn, och efter de stadgar som Israels
      konungar hade uppgjort.
      >1 Kon. 14,24. 2 Kon. 16,3.
  9.  Ja, Israels barn hade bedrivit otillbörliga ting mot HERREN, sin
      Gud; de hade byggt sig offerhöjder på alla sina boningsorter,
      vid väktartornen såväl som i de befästa städerna.
 10.  De hade rest stoder och Aseror åt sig på alla höga kullar och
      under alla gröna träd.
      >2 Kon. 16,4.
 11.  Där hade de på alla offerhöjder tänt offereld, likasom de folk
      som HERREN hade drivit bort för dem, och hade gjort onda ting,
      så att de förtörnade HERREN.
 12.  De hade tjänat de eländiga avgudarna, fastän HERREN hade sagt
      till dem: »I skolen icke göra så.
      >2 Mos. 20,2 f. 23,12, 24. 5 Mos 5,7 f.
 13.  Och HERREN hade varnat både Israel och Juda genom alla sina
      profeter och siare och sagt: »Vänden om från edra onda vägar och
      hållen mina bud och stadgar -- efter hela den lag som jag gav
      edra fäder -- så ock vad jag har låtit säga eder genom mina
      tjänare profeterna.»
      >1 Sam. 9,9.
 14.  Men de ville icke höra, utan voro hårdnackade såsom deras fäder,
      vilka icke trodde på HERREN, sin Gud.
      >2 Mos. 34,9. 5 Mos. 31,27. Mal. 3,6.
 15.  De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit
      med deras fäder, och de förordningar som han hade givit dem, och
      följde efter fåfängliga avgudar och bedrevo fåfänglighet,
      likasom de folk som voro omkring dem, fastän HERREN hade
      förbjudit dem att göra såsom dessa.
      >3 Mos. 18,3, 24. Rom. 1,21 f.
 16.  De övergåvo HERRENS, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna
      beläten, två kalvar; de gjorde sig ock Aseror och tillbådo
      himmelens hela härskara och tjänade Baal.
      >2 Mos. 32,4, 8. 1 Kon. 12,28 f. 16,31 f.
 17.  Och de läto sina söner och döttrar gå genom eld och befattade
      sig med spådom och övade trolldom de sålde sig till att göra vad
      ont var i HERRENS ögon och förtörnade honom därmed.
      >3 Mos. 18,21. 20,3 f. 5 Mos. 18,10. 2 Kon. 16,3.

 18.  Därför blev ock HERREN mycket vred på Israel och försköt dem
      från sitt ansikte, så att icke något annat blev kvar än Juda
      stam allena.
      >1 Kon. 14,15 f, Hos. 1,6.
 19.  Dock höll icke heller Juda HERRENS, sin Guds, bud, utan vandrade
      efter de stadgar som Israel hade uppgjort.
      >2 Kon. 8,18.
 20.  Så förkastade då HERREN all Israels säd och tuktade dem och gav
      dem i plundrares hand, till dess att han kastade dem bort ifrån
      sitt ansikte.
      >Dom. 2,14.
 21.  Ty när han hade ryckt Israel från Davids hus och de hade gjort
      Jerobeam, Nebats son, till konung, förförde Jerobeam Israel till
      att avfalla från HERREN och kom dem att begå en stor synd.
      >1 Kon. 12,16 f., 20, 28 f.
 22.  Och Israels barn vandrade i alla de synder son Jerobeam hade
      gjort; de avstodo icke från dem.
 23.  Men till slut försköt HERREN Israel från sitt ansikte, såsom har
      hade hotat genom alla sina tjänare profeterna.  Så blev Israel;
      bortfört från sitt land till Assyrien, där de äro ännu i dag.
      >5 Mos. 28,36 f., 63 f. Am. 5,27.

 24.  Och konungen i Assyrien lät folk komma från Babel, Kuta, Ava,
      Hamat och Sefarvaim och bosätta sig i Samariens städer, i
      Israels barns ställe.  Så togo då dessa Samarien i besittning och
      bosatte sig i dess städer.
 25.  Men då de under den första tiden av sin vistelse där icke
      fruktade HERREN, sände HERREN bland dem lejon, som anställde
      förödelse bland dem.
      >3 Mos. 26,21 f.
 26.  Och man omtalade detta för konungen i Assyrien och sade: »De
      folk som du har fört bort och låtit bosätta sig i Samariens
      städer veta icke huru landets Gud skall dyrkas därför har han
      sänt lejon ibland dem, och dessa döda dem nu, eftersom de icke
      veta huru landets Gud skall dyrkas.»
 27.  Då bjöd konungen i Assyrien och sade: »Låten en av de präster
      som I haven fört bort därifrån fara dit; må de fara dit och
      bosätta sig där.  Och må han lära dem huru landets Gud skall
      dyrkas.»
 28.  Så kom då en av de präster som: de hade fört bort ifrån Samarien
      och bosatte sig i Betel; och han lärde dem huru de skulle frukta
      HERREN.

 29.  Väl gjorde sig vart folk sin egen gud och ställde upp denne i de
      offerhöjdshus som samariterna hade uppbyggt, vart folk för sig,
      i de städer där det bodde.
 30.  Folket ifrån Babel gjorde sig en Suckot-Benot, folket ifrån Kut
      gjorde sig en Nergal, och folket ifrån Hamat gjorde sig en
      Asima;
 31.  aviterna gjorde sig en Nibhas och en Tartak, och sefarviterna
      brände upp sina barn i eld åt Adrammelek och Anammelek,
      Sefarvaims gudar.
 32.  Men de fruktade också HERREN.  Och de gjorde män ur sin egen
      krets till offerhöjdspräster åt sig, och dessa offrade åt dem i
      offerhöjdshusen.
      >1 Kon. 12,31.
 33.  Så fruktade de visserligen HERREN, men de tjänade därjämte sina
      egna gudar, på samma sätt som de folk ifrån vilka man hade fört
      bort dem.
 34.  Ännu i dag göra de likasom förut: de frukta icke HERREN och göra
      icke efter de stadgar och den rätt som de hava fått, icke efter
      den lag och de bud som HERREN har givit Jakobs barn, den mans åt
      vilken han gav namnet Israel.
      >1 Mos. 32,28. 35,10. 1 Kon. 18,31.
 35.  Ty HERREN slöt ett förbund med dem och bjöd dem och sade: »I
      skolen icke frukta andra gudar, ej heller tillbedja dem eller
      tjäna dem eller offra åt dem.
      >2 Mos. 23,13. Dom. 6,10.
 36.  Nej, HERREN allena, som förde eder upp ur Egyptens land med stor
      makt och uträckt arm, honom skolen I frukta, honom skolen I
      tillbedja och åt honom skolen I offra.
 37.  Och de stadgar och rätter, den lag och de bud som han har
      föreskrivit eder, dem skolen I hålla och göra i all tid; men I
      skolen icke frukta andra gudar.
 38.  Det förbund som jag har slutit med eder skolen I icke förgäta; I
      skolen icke frukta andra gudar.
 39.  Allenast HERREN, eder Gud, skolen I frukta, så skall han rädda
      eder ur alla edra fienders hand.»
 40.  Men de ville icke höra härpå, utan gjorde likasom förut.
 41.  Så fruktade då dessa folk HERREN, men tjänade därjämte sina
      beläten.  Också deras barn och deras barnbarn göra ännu i dag
      såsom deras fäder gjorde.