Första Konungaboken, 21 Kapitlet

Första Konungaboken, 21 Kapitlet

                 Nabots vingård och mordet på Nabot.
                Elias strafftal mot Ahab och hans hus.
                             Ahabs ånger.

  1.  Därefter hände sig följande.  Jisreeliten Nabot hade en vingård i
      Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria.
  2.  Och Ahab talade till Nabot och sade: »Låt mig få din vingård för
      att därav göra mig en köksträdgård, eftersom den ligger så nära
      intill mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård i stället,
      eller om dig så behagar, vill jag giva dig penningar såsom
      betalning för den.»
  3.  Men Nabot svarade Ahab: »HERREN låte det vara fjärran ifrån mig
      att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel.»
      >3 Mos. 25,23 f. Hes. 46,18.
  4.  Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars
      skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, när denne sade:
      »Jag vill icke låta dig få mina fäders arvedel.»  Och han lade
      sig på sin säng och vände bort sitt ansikte och åt intet.
  5.  Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade honom:
      »Varför är du så missmodig, och varför äter du intet?»
  6.  Han svarade henne: »Därför att när jag talade till jisreeliten
      Nabot och sade till honom: 'Låt mig få din vingård för
      penningar, eller om du så önskar, vill jag giva dig en annan
      vingård i stället', då svarade han: 'Jag vill icke låta dig få
      min vingård.'
  7.  Då sade hans hustru Isebel honom: »Är det du som nu regerar över
      Israel?  Stå upp och ät och var vid gott mod; jag skall skaffa
      dig jisreeliten Nabot vingård.
  8.  Därefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under
      det med hans signetring, och sände så brevet till de äldste och
      förnämsta i Nabots stad, de som bodde där jämte honom.
  9.  Och hon skrev i brevet så: »Lysen ut en fasta, och låten Nabot
      sitta längst fram bland folket.
 10.  Och låten så två onda män sätta sig mitt emot honom, och låten
      dem vittna emot honom och säga: 'Du har talat förgripligt mot
      Gud och konungen.'  Fören så ut honom och stenen honom till
      döds.»
 11.  Och de äldsta och förnämsta männen i staden, de som bodde där i
      hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sänt
      dem, och såsom det var skrivet i brevet som hon hade sänt till
      dem.
 12.  De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram bland
      folket.
 13.  Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; och
      de onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot
      har talat förgripligt mot Gud och konungen.»  Då förde man honom
      utanför staden och stenade honom till döds.
 14.  Därefter sände de bud till Isebel och läto säga: »Nabot har
      blivit stenad till döds.»
 15.  Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon
      till Ahab: »Stå upp och tag jisreeliten Nabots vingård i
      besittning, den som han vägrade att låta dig få för penningar;
      ty Nabot är icke längre vid liv, utan han är död.»
 16.  Så snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav
      sig åstad ned till jisreeliten Nabots vingård för att taga den i
      besittning.
 17.  Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade:
 18.  »Stå upp, gå åstad och möt Ahab, Israels konung, som bor i
      Samaria.  Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått
      ned för att taga den i besittning.
 19.  Och du skall tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: Har du
      till redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet?'  Därefter
      skall du tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: På samma
      ställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna
      slicka också ditt blod.'»
      >1 Kon. 22,38. 2 Kon. 9,25 f. Ps. 68,24.
 20.  Ahab sade till Elia: »Har du äntligen funnit mig, du min
      fiende?»  Han svarade: »Ja, jag har funnit dig.  Eftersom du har
      sålt dig till att göra vad ont är i HERRENS ögon,
 21.  därför skall jag ock låta vad ont är komma över dig och skall
      bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön,
      både små och stora i Israel.
      >1 Kon. 14,10. 2 Kon. 9,8 f. 10,10 f.
 22.  Och jag skall göra med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
      Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
      hus, därför att du har förtörnat mig och kommit Israel att
      synda.
      >1 Kon. 15,29. 16,3, 11.
 23.  Också om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola äta
      upp Isebel invid Jisreels murar.
      >2 Kon. 9,10, 33 f.
 24.  Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
      och den som dör ute på marken skola himmelens fåglar äta upp.»
      >1 Kon. 14,11. 16,4,

 25.  (Också har ingen varit såsom Ahab, han som sålde sig till att
      göra vad ont var i HERRENS ögon, när hans hustru Isebel
      uppeggade honom därtill.
 26.  Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de
      eländiga avgudarna, alldeles såsom amoréerna hade gjort, vilka
      HERREN fördrev för Israels barn.)

 27.  Men när Ahab hörde de orden, rev han sönder sina kläder och
      svepte säcktyg om sin kropp och
      fastade; och han låg höljd i säcktyg och gick tyst omkring.
 28.  Då kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade:
 29.  »Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig?  Därför att han så
      ödmjukar sig inför mig, skall jag icke låta olyckan komma i hans
      tid; först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma över
      hans hus.»
      >2 Kon. 9,22 f.