onsdag 17 maj 2017

Första Konungaboken, 18 Kapitlet

Första Konungaboken, 18 Kapitlet

                Elia och Obadja.  Elias möte med Ahab.
                 Elias och Baalsprofeternas offer på
                    Karmel.  Elias bön om regn och
                             bönhörelsen.

  1.  En lång tid härefter, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia;
      han sade: »Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedan
      låta det regna på jorden.»
      >Jak. 5,17 f.
  2.  Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab.  Men hungersnöden
      var då stor i Samaria.
  3.  Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadja
      dyrkade HERREN med stor iver.
  4.  Och när Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett
      hundra profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grotta
      och försett dem med mat och dryck.
  5.  Ahab sade nu till Obadja: »Far igenom landet till alla
      vattenkällor och alla bäckar.  Kanhända skola vi finna gräs, så
      att vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa att
      slakta ned någon boskap.»
  6.  Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom.
      Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig.
  7.  När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emot
      sig.  Och han kände igen denne och föll ned på Sitt ansikte och
      sade: »Är du här, min herre Elia?»
  8.  Han svarade honom: »Ja.  Gå och säg till din herre: 'Elia är
      här.'»
  9.  Då sade han: »Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill
      giva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?
 10.  Så sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke något folk eller
      något rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig;
      och om man har svarat: 'Han är icke här', så har han av det
      riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.
 11.  Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'
 12.  Om nu, när jag går ifrån dig, HERRENS Ande skulle rycka bort
      dig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskap
      till Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig.  Och
      dock har ju jag, din tjänare, fruktat HERREN allt ifrån min
      ungdom.
      >2 Kon. 2,16. Apg. 8,39.
 13.  Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, när
      Isebel dräpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra av
      HERRENS profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta och
      försåg dem med mat och dryck?
 14.  Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'  --
      för att han skall dräpa mig.»
 15.  Men Elia svarade: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens
      tjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom.»

 16.  Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom;
      och Ahab begav sig åstad för att möta Elia.
 17.  Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: »Är du här, du
      som drager olycka över Israel?»
 18.  Han svarade: »Det är icke jag, som drager olycka över Israel,
      utan du och din faders hus, därmed att I övergiven HERRENS bud,
      och därmed att du följer efter Baalerna.
      >1 Kon, 16.31 f.
 19.  Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på berget
      Karmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra
      hundra profeter, som äta vid Isebels bord.»
 20.  Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församla
      profeterna på berget Karmel.

 21.  Och Elia trädde fram för allt folket och sade: »Huru länge
      viljen I halta på båda sidor?  Är det HERREN som är Gud, så
      följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.»
      Och folket svarade honom icke ett ord.
      >Jos. 24,15. Dom. 6,31.
 22.  Då sade Elia till folket: »Jag allena är kvar såsom HERRENS
      Profet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man.
      >1 Kon. 19,10.
 23.  Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena
      tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld
      därpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på
      veden, utan att tända eld därpå.
 24.  Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkalla
      HERRENS namn.  »Den gud som då svarar med eld, han vare Gud.»
      Allt folket svarade och sade.  »Ditt förslag är gott.»
 25.  Då sade Elia till Baals profeter: »Väljen ut åt eder den ena
      tjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallen
      därefter eder guds namn, men eld fån I icke tända.»
 26.  Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan
      åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och
      ropade: »Baal, svara oss.»  Men icke ett ljud hördes, och ingen
      svarade.  Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man
      hade gjort.
      >Hab. 2,19.
 27.  När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: »Ropen
      ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något
      att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på
      resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.»
 28.  Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var,
      med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem.
      >5 Mos. 14,1.
 29.  När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt
      raseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffret
      frambäres.  Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen
      tycktes heller akta på dem.
      >2 Mos. 29,39. 4 Mos. 28,3 f.

 30.  Och Elia sade till allt folket: »Träden hitfram till mig.»  Så
      trädde nu allt folket fram till honom.  Då satte han åter i
      stånd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.
 31.  Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar --
      den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: »Israel
      skall vara ditt namn.»
      >1 Mos. 32,28. 35,10. Jos. 4,5, 20. 2 Kon. 17,34.
 32.  Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde
      omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två
      sea-mått.
 33.  Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på
      veden.
 34.  Sedan sade han: »Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut
      vattnet över brännoffret och veden.»  Han sade ytterligare:
      »Gören så ännu en gång.»  Och de gjorde så för andra
      gången.  Därefter sade han: »Gören så för tredje gången.»  Och de
      gjorde så för tredje gången.
 35.  Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla också
      graven med vatten.
 36.  Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten
      Elia fram och sade: »HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt
      det i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag är
      din tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort allt
      detta.»
      >2 Mos 3,6. Matt. 22,32.
 37.  Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att det
      är du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.»
 38.  »Då föll HERRENS ed ned och förtärde brännoffret, veden,
      stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.
      >3 Mos. 9,24. Dom. 6,21. 2 Krön. 7,1.
 39.  När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten och
      sade: »HERREN är det som är Gud!  HERREN är det som är Gud!»
 40.  Men Elia sade till dem: »Gripen Baals profeter; låten ingen av
      dem komma undan.»  Och de grepo dem.  Och Elia lät föra dem ned
      till bäcken Kison och slakta dem där.
      >6 Mos. 13,5. 18,20.
 41.  Och Elia sade till Ahab: »Begiv dig ditupp, ät och drick, ty
      jag hör bruset av regn.»
 42.  Då begav sig Ahab ditupp för att äta och dricka.  Men Elia steg
      upp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sitt
      ansikte mellan sina knän.
 43.  Och han sade till sin tjänare »Gå upp och skåda ut åt havet.»
      Denne gick då upp och skådade ut, men sade: »Jag ser ingenting.»
      Så tillsade han honom sju gånger att gå tillbaka.
 44.  När han då kom dit sjunde gången sade han: »Nu ser jag ett litet
      moln, icke större än en mans hand, stiga upp ur havet.»  Då sade
      han: »Gå upp och säg till Ahab: Spänn för och far ned, så att
      regnet icke håller dig kvar.»
 45.  Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, och
      ett starkt regn föll.  Och Ahab steg upp i sin vagn och for till
      Jisreel.
      >Jak 5,18.
 46.  Men HERRENS hand hade kommit över Elia, så att han omgjorde sina
      länder och sprang framför Ahab ända inemot Jisreel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar