Första Samuelsboken, 20 Kapitlet

Första Samuelsboken, 20 Kapitlet

                Jonatans sista försök att försona sin
                fader med David.  Förnyelse av Jonatans
                     och Davids vänskapsförbund.

  1.  Men David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och
      sade: »Vad har jag gjort?  Vilken missgärning, vilken synd har
      jag begått mot din fader, eftersom han står efter mitt liv?»
  2.  Han svarade honom: »Bort det!  Du skall icke dö.  Min fader gör
      ju intet, varken något viktigt eller något oviktigt, utan att
      uppenbara det för mig.  Varför skulle då min fader dölja detta
      för mig?  Nej, så skall icke ske.»
  3.  Men David betygade ytterligare med ed och sade: »Din fader vet
      väl att jag har funnit nåd för dina ögon; därför tänker han:
      'Jonatan skall icke få veta detta, på det att han icke må bliva
      bedrövad.'  Men så sant HERREN lever, och så sant du själv lever:
      det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.»
  4.  Då sade Jonatan till David: »Vadhelst du önskar skall jag göra
      för dig.»
  5.  David sade till Jonatan: »I morgon är ju nymånad, och jag skulle
      då rätteligen sitta till bords med konungen; men låt mig nu gå
      och gömma mig ute på marken till i övermorgon afton.
      >4 Mos. 10.10. 28,11 f. Ps. 81.4.
  6.  Om då din fader saknar mig, så säg: 'David utbad sig tillstånd
      av mig att få göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, där
      hela släkten nu firar sin årliga offerfest.'
  7.  Om han då säger: 'Gott!', så kan din tjänare vara trygg.  Men om
      han bliver vred, så märker du därav att han har beslutit min
      ofärd.
  8.  Visa så din nåd mot din tjänare, eftersom du har låtit din
      tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig.  Men om det finnes
      någon missgärning hos mig, så döda mig du, ty varför skulle du
      föra mig till din fader?»
      >1 Sam. 18:3 f.
  9.  Då sade Jonatan: »Bort det!  Om jag märker att min fader har
      beslutit att låta ofärd komma över dig, skall jag förvisso
      omtala det för dig.»
 10.  Men David sade till Jonatan: »Vem skall omtala för mig detta,
      eller säga mig om din fader giver dig ett hårt svar?»
 11.  Jonatan sade till David: »Kom, låt oss gå ut på marken.»  Och de
      gingo båda ut på marken.

 12.  Och Jonatan sade till David: »Vid HERREN» Israels Gud: om jag
      finner att det låter gott för David, när jag i morgon eller i
      övermorgon vid denna tid utforskar min fader, så skall jag
      förvisso sända bud till dig och uppenbara det för dig.
 13.  HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, såframt min
      fader åstundar din ofärd, icke uppenbarar det för dig och låter
      dig komma undan, så att du får gå dina färde i trygghet.  Och
      HERREN vare då med dig, såsom han har varit med min fader.
 14.  Och nog skall du väl, om jag då ännu är i livet, ja, nog skall
      du väl bevisa barmhärtighet mot mig, såsom HERREN är barmhärtig,
      så att jag slipper att dö?
 15.  Icke skall du väl någonsin taga bort din barmhärtighet från mitt
      hus, icke ens då när HERREN har tagit bort alla Davids fiender
      ifrån jorden?»
 16.  Jonatan slöt då ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrävde
      sedan av Davids fiender vad de hade förskyllt.
      >1 Sam. 18,3 f. 23,18.
 17.  Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom,
      ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv;
      >1 Sam. 18,1. 19,1.
 18.  Jonatan sade till honom: »I morgon är nymånad, och du skall då
      saknas, ty din plats kommer ju att stå tom.
 19.  Men gå i övermorgon skyndsamt ned till den plats där du gömde
      dig den dag då ogärningen skulle hava skett, och uppehåll dig
      bredvid Eselstenen.
      >1 Sam. 19,2 f.
 20.  Jag vill då själv i dess närhet avskjuta mina tre pilar, såsom
      sköte jag till måls.
 21.  Sedan skall jag skicka min tjänare att gå och söka upp
      pilarna.  Om jag då säger till tjänaren: »Se, pilarna ligga bakom
      dig, närmare hitåt', så tag du upp dem och kom fram, ty då kan
      du vara trygg och ingenting är på färde, så sant HERREN lever.
 22.  Men om jag säger så till den unge mannen: 'Se, pilarna ligga
      framför dig, längre bort', så gå dina färde, ty då sänder HERREN
      dig bort.
 23.  Och i fråga om det som jag och du nu hava talat, är HERREN
      vittne mellan mig och dig till evig tid.»
 24.  Och David gömde sig ute på marken.  Och när nymånaden var inne,
      satte konungen sig till bords för att äta.
 25.  Konungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen;
      och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida.  Men
      Davids plats stod tom.
 26.  Saul sade dock intet den dagen, ty han tänkte: »Något har hänt
      honom; han är nog icke ren, säkerligen är han icke ren.»
      >3 Mos. 7:19 f.  11:24 f.  15:16 f.  5 Mos. 23:10 f.
 27.  Men när Davids plats stod tom också dagen efter nymånadsdagen,
      dagen därefter, sade Saul till sin son Jonatan: »Varför har
      Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?»
 28.  Jonatan svarade Saul: »David utbad sig tillstånd av mig att få
      gå till Bet-Lehem;
 29.  han sade: 'Låt mig gå, ty vi fira en släktofferfest i staden,
      och min broder har själv bjudit mig att komma; om jag har funnit
      nåd för dina ögon, så låt mig nu slippa härifrån för att besöka
      mina bröder.'  Därför har han icke kommit till konungens bord.»
 30.  Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom:
      »Du son till en otuktig kvinna!  Visste jag då icke att du hade
      funnit behag i Isais son, till skam för dig själv och till skam
      för din moders blygd!
 31.  Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller din
      konungamakt säker.  Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hit
      till mig, ty han är dödens barn.»
      >1 Sam. 15,28.
 32.  Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: »Varför
      skall han dödas?  Vad har han gjort?»
      >1 Sam. 19,4.
 33.  Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och
      nu märkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David.
 34.  Och Jonatan stod upp från bordet i vredesmod och åt intet på den
      andra nymånadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull,
      därför att hans fader hade gjort sådan orätt mot denne.

 35.  Följande morgon gick Jonatan ut på marken, vid den tid han hade
      utsatt för David; och han hade en liten gosse med sig.
 36.  Och han sade till gossen: »Spring och sök reda på pilarna som
      jag skjuter av.»  Medan nu gossen sprang, sköt han pilen över
      honom.
 37.  Och när gossen kom till det ställe dit Jonatan hade avskjutit
      pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: »Pilen ligger ju
      framför dig, längre bort.»
 38.  Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: »Fort, skynda dig,
      stanna icke!»  Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen
      och kom till sin herre.
 39.  Men gossen visste icke varom fråga var; allenast Jonatan och
      David visste det.
 40.  Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sig
      och sade till honom: »Gå och bär dem in i staden.»
 41.  Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan;
      och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre
      gånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och David
      grät överljutt.
 42.  Och Jonatan sade till David: »Gå i frid.  Blive det såsom vi båda
      svuro vid HERRENS namn, när vi sade: 'HERREN vare vittne mellan
      mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig
      tid.'»
 43.  Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in i
      staden igen.