Första Samuelsboken, 26 Kapitlet

Första Samuelsboken, 26 Kapitlet

               David skonar för andra gången Sauls liv.

  1.  Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: »David håller
      sig nu gömd på Hakilahöjden, gent emot ödemarken.»
      >1 Sam. 23,19. Ps. 54,1 f.
  2.  Då bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen män
      utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.
      >1 Sam. 24,3.
  3.  Och Saul lägrade sig på Hakilahöjden, som ligger gent emot
      ödemarken, vid vägen.  Men David uppehöll sig då i öknen.  Och när
      David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,
  4.  sände han ut spejare och fick så full visshet om att Saul hade
      kommit.
  5.  Då bröt David upp och begav sig till det ställe där Saul hade
      lägrat sig; och David såg platsen där Saul låg med sin
      härhövitsman Abner, Ners son.  Saul låg nämligen i vagnborgen,
      och folket var lägrat runt
  6.  Och David tog till orda och sade till hetiten Ahimelek och till
      Abisai, Serujas son, Joabs broder: »Vem vill gå med mig ned till
      Saul i lägret?»  Då svarade Abisai: »Jag vill gå med dig ditned.»
      >1 Krön. 2,16.
  7.  Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo
      Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden
      invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.
  8.  Då sade Abisai till David: »Gud har i dag överlämnat din fiende
      i din hand; så låt mig nu få spetsa honom fast i jorden med
      spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva
      giva honom mer än den.»
      >1 Sam. 24:5.  2 Sam. 16:9.
  9.  Men David svarade Abisai: »Du får icke förgöra honom; ty vem har
      uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?»
 10.  Och David sade ytterligare: »Så sant HERREN lever, HERREN må
      själv slå honom, eller ock må hans dödsdag komma i vanlig
      ordning, eller må han draga ut i strid och så få sin bane;
      >Rom. 12,19.
 11.  men HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle
      uträcka min hand mot HERRENS smorde.  Tag nu likväl spjutet som
      står vid hans huvudgärd och vattenkruset; och låt oss sedan gå
      vår väg.
 12.  Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvudgärd, och
      sedan gingo de sin väg.  Men ingen såg eller märkte det eller ens
      vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade låtit en tung
      sömn falla över dem.

 13.  Sedan, när David hade kommit över på andra sidan, ställde han
      sig på toppen av berget, långt ifrån så att avståndet var stort
      mellan dem.
 14.  Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade:
      »Vill du icke svara, Abner?»  Abner svarade och sade: »Vem är du
      som så ropar till konungen?»
 15.  David sade till Abner: »Du är ju en man som icke har sin like i
      Israel.  Varför har du då icke vakat över din herre, konungen?  En
      av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.
 16.  Vad du har gjort är icke väl gjort.  Så sant HERREN lever, I
      haden förtjänat att dö, därför att I icke haven vakat över eder
      herre, HERRENS smorde.  Se nu efter: var äro konungens spjut och
      vattenkruset som stodo vid hans huvudgärd?»
 17.  Då kände Saul igen Davids röst och sade: »Det är ju din röst,
      min son David.»  David svarade: »Ja, min herre konung.»
      >1 Sam. 24,17.
 18.  Och han sade ytterligare: »Varför jagar min herre så efter sin
      tjänare?  Vad har jag då gjort, och vad för ont är i min hand?
 19.  Må nu min herre konungen höra sin tjänares ord: Om det är HERREN
      som har uppeggat dig emot mig, så låt honom få känna lukten av
      en offergåva; men om det är människor, så vare de förbannade
      inför HERREN, därför att de nu hava drivit mig bort, så att jag
      icke får uppehålla mig i HERRENS arvedel.  De säga ju: 'Gå bort
      och tjäna andra gudar.'
 20.  Och må nu icke mitt blod falla på jorden fjärran ifrån HERRENS
      ansikte, då Israels konung har dragit ut för att söka efter en
      enda liten loppa, såsom man jagar rapphöns på bergen.»
      >1 Sam. 24,15.
 21.  Då sade Saul: »Jag har syndat.  Kom tillbaka, min son David; ty
      jag vill icke mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag
      har varit dyrt aktat i dina ögon.  Se, jag har handlat i mycket
      stor dårskap och förvillelse.»
      >1 Sam. 24,18 f.
 22.  David svarade och sade: »Se här är spjutet, o konung; låt nu en
      av dina män komma hitöver och hämta det.
 23.  Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet
      och trofasthet.  HERREN gav dig ju i dag i min hand, men jag ville
      icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.
 24.  Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, så
      må ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, så att han
      räddar mig ur all nöd.»
 25.  Saul sade till David: »Välsignad vare du, min son David!  Vad du
      företager dig, det skall du ock förmå utföra.»  Därefter gick
      David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.