Första Samuelsboken, 25 Kapitlet

Första Samuelsboken, 25 Kapitlet

                Samuels död och begravning.  Nabal och
                       Abigail.  Davids hustrur.

  1.  Och Samuel dog, och hela Israel församlade sig och höll
      dödsklagan efter honom; och de begrovo honom där han bodde i
      Rama.

      Och David stod upp och drog ned till öknen Paran.
      >1 Sam. 7,17. 28,3.
  2.  I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel, och
      den mannen var mycket rik; han ägde tre tusen får och ett tusen
      getter.  Och han höll just då på att klippa sina får i
      Karmel.
      >Jos. 15,55.
  3.  Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail.  Hustrun hade
      ett gott förstånd och ett skönt utseende; men mannen var hård
      och ondskefull; och han var en avkomling av Kaleb.
  4.  När nu David i öknen fick höra att Nabal klippte sina får,
  5.  sände han dit tio unga män; och David sade till männen: »Gån upp
      till Karmel och begiven eder till Nabal och hälsen honom från
      mig.
  6.  Och I skolen säga till mina bröder där: »Frid vare med dig själv
      frid vare med ditt hus, och frid vare med allt vad du har.
  7.  Jag har nu hört att du håller på med fårklippning.  Nu är det så
      att dina herdar hava vistats i vårt grannskap, utan att vi hava
      gjort dem något förfång, och utan att något har kommit bort för
      dem under hela den tid de hava varit i Karmel.
  8.  Fråga dina tjänare därom, så skola de själva säga dig det.  Låt
      nu våra män finna nåd för dina ögon.  Vi hava ju kommit hit på
      en glad dag.  Giv därför åt dina tjänare och åt din son David vad
      du kan hava till hands.»
  9.  När nu Davids män kommo dit, talade de på Davids vägnar till
      Nabal alldeles såsom det var dem befallt, och sedan väntade de
      stilla.
 10.  Men Nabal svarade Davids tjänare och sade: »Vem är David, vem är
      Isais son?  I denna tid är det många tjänare som rymma från sina
      herrar.
 11.  Skulle jag taga min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag
      har slaktat åt mina fårklippare, och giva detta åt män om vilka
      jag icke ens vet varifrån de äro?»
 12.  Då vände Davids män om och gingo sin väg; och när de hade kommit
      tillbaka, berättade de for honom allt, såsom det hade tillgått.
 13.  Då sade David till sina män: »Var och en omgjorde sig med sitt
      svärd.»  Och var och en omgjordade sig med sitt svärd; jämväl
      David själv omgjordade sig med sitt svärd.  Och vid pass fyra
      hundra man följde med David ditupp, men två hundra stannade vid
      trossen.
 14.  Men en av tjänarna berättade för Abigail, Nabals hustru, och
      sade: »David har skickat sändebud hit från öknen och låtit hälsa
      vår herre, men han visade av dem.
 15.  Dessa män hava likväl varit oss mycket nyttiga; vi hava aldrig
      lidit något förfång, och aldrig har något kommit bort för oss
      under hela den tid vi drogo omkring i deras närhet, medan vi
      voro därute på marken.
 16.  De voro en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi
      vistades i deras grannskap, medan vi vaktade hjorden.
 17.  Så betänk nu och se till, vad du bör göra, ty något ont är nog
      beslutet mot vår herre och över hela hans hus; och han är ju en
      ond man, så att ingen vågar säga något åt honom.»

 18.  Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar,
      fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra
      russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på
      åsnor.
 19.  Och hon sade till sina tjänare: »Gån framför mig, jag vill komma
      efter eder.»  Men för sin man Nabal sade hon intet härom.
 20.  När hon nu red på sin åsna och kom ned i en hålväg i berget,
      fick hon se David och hans män komma ned från motsatta sidan, så
      att hon måste möta dem.
 21.  Men David hade sagt: »Förgäves har jag skyddat allt vad den
      mannen hade i öknen, så att intet av allt vad han ägde har
      kommit bort; men har har vedergällt mig med ont för gott.
      >Ps. 35,12.
 22.  Så sant Gud må straffa Davids fiender nu och framgent, jag skall
      av allt som tillhör honom icke låta någon av mankön leva kvar
      till i morgon.»
 23.  Då nu Abigail fick se David, steg hon strax ned från åsnan och
      föll ned inför David på sitt ansikte och bugade sig mot jorden.
 24.  Hon föll till hans fötter och sade: »På mig vilar denna
      missgärning, herre.  Men låt din tjänarinna få tala inför dig,
      och hör på din tjänarinnas ord.
 25.  Icke må min herre fästa något avseende vid Nabal, den onde
      mannen, ty vad hans namn betyder, det är han; Nabal heter han,
      och dårskap[1] bor i honom.  Men jag, din tjänarinna, har icke
      sett de män som du, min herre, sände.
 26.  Och nu, min herre, så sant HERREN lever, och så sant du själv
      lever, du som av HERREN har avhållits från att ådraga dig
      blodskuld och skaffa dig rätt med egen hand: må det nu gå dina
      fiender och dem som söka bereda min herre ofärd såsom det må gå
      Nabal.
 27.  Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört
      till min herre, givas åt de män som följa min herre.
      >1 Mos. 33,11.
 28.  Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit.  Ty HERREN skall
      förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande,
      eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall icke bliva
      skyldig till något ont, så länge du lever.
 29.  Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så
      må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN,
      din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och
      slunga det bort.
      >Ps. 6,11. 31,21. 73,19. 97,10.
 30.  När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har
      talat till dig, och förordnar dig till furste över Israel,
 31.  skall alltså detta icke bliva dig en stötesten eller vara till
      hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak,
      och att min herre själv har skaffat sig rätt.  Men när HERREN gör
      min herre gott, så tänk på din tjänarinna.»
 32.  Då sade David till Abigal: »Välsignad vare HERREN, Israels Gud
      som i dag har sänt dig mig till mötes!
 33.  Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv,
      som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och
      skaffa mig rätt med egen hand!
 34.  Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig
      från att göra dig något ont: om du icke strax hade kommit mig
      till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen
      av mankön hava funnits kvar av Nabals hus.»
 35.  Därefter tog David emot av henne vad hon hade medfört åt honom;
      och han sade till henne: »Far i frid hem igen.  Se, jag har
      lyssnat till dina ord och gjort dig till viljes.»
      >Ords. 15,1.

 36.  När sedan Abigail kom hem till Nabal, höll denne just i sitt hus
      ett gästabud, som var såsom en konungs gästabud; och Nabals
      hjärta var glatt i honom, och han var mycket drucken.  Därför
      omtalade hon alls intet för honom förrän om morgonen, när det
      blev dager.
 37.  Men om morgonen, när ruset hade gått av Nabal, omtalade hans
      hustru för honom vad som hade hänt.  Då blev hans hjärta såsom
      dött i hans bröst, och han blev såsom en sten.
 38.  Och vid pass tio dagar därefter slog HERREN Nabal, så att han
      dog.

 39.  När David hörde att Nabal var död, sade han: »Lovad vare HERREN,
      som på Nabal har hämnats den smälek han tillfogade mig, och som
      har bevarat sin tjänare från att göra vad ont var, under det att
      HERREN lät Nabals ondska komma tillbaka över hans eget huvud!»
      Och David sände åstad och lät säga Abigail att han önskade få
      henne till sin hustru.
 40.  När så Davids tjänare kommo till Abigail i Karmel, talade de
      till henne och sade: »David har sänt oss till dig för att få dig
      till hustru åt sig.»
 41.  Då stod hon upp och föll ned till jorden på sitt ansikte och
      sade: »Må din tjänarinna bliva en trälinna, som tvår min herres
      tjänares fötter.»
 42.  Därefter stod Abigail upp med hast och satte sig på sin åsna,
      likaledes de fem tärnor som utgjorde hennes följe.  Och hon
      följde med dem som David hade sänt till henne och blev hans
      hustru.
 43.  David hade ock tagit till hustru Ahinoam från Jisreel, så att
      dessa båda blevo hans hustrur.
 44.  Men Saul hade givit sin dotter Mikal, Davids hustru, åt Palti,
      Lais' son, från Gallim.
      >2 Sam. 3,15.

[1]  Hebr. nebalá.